Karin Maria, alias Syster Dyster.

Det måste ha varit mer än femtio år sedan. Någon gång i början av 60-talet, på en grusad gård, i en trädgård utanför ett stort hus.

Det var i den lilla staden där min mormor och morfar bodde, där Karin också bodde, i samma hus. Inte långt hemifrån mig då, och inte så värst långt härifrån där jag finns idag heller. Huset finns kvar. Jag går förbi det ibland, när jag har anledning att hälsa på i trakten.

Två jämnåriga små flickor var det. Den ena hette Karin Maria, och den andra hette Maria Elisabeth. Två barn som då kanske satt på en trappa. Eller, hade man satt ner de två bäbisarna direkt på marken, i gruset, som om det hade varit en lekpark med en sandlåda där man träffades, och inte i en skyddad trädgård utanför ett litet hyreshus, som egentligen var en gammal villa från början.

 Och där lekte de i gruset och dammet nedanför en stor yttertrappa, och möjligen kastade de grus på varandra. Och sedan sade väl någon av mammorna till dem att sluta kasta grus, eller låta bli att stoppa grus i munnen. Eller att vara snälla och låna ut en spade eller hink till den som inte fått med sig sina leksaker ditut.

 Ja, så kanske det var, men jag vet inte och törs inte påstå något bestämt om det – för jag kan inte minnas hur det var när jag träffade Karin Maria första gången. Och jag vill inte säga något som hon inte skulle hållit med om, eller något som inte stämmer så bra med hur det var och när det hände.

 Hon, däremot, kunde berätta minnen om hur det var när vi var små, men jag är rädd att jag har glömt exakt vad hon sa om detta första möte. Något om gruset, tror jag, men vad?

 Och jag vet inte alls hur det kom sig att hon visste, att hon mindes, om hon gjorde det, för hon var inte äldre än vad jag var då. Inte alls äldre, utan ungefär en vecka yngre. Och vi var kanske inte två år gamla ännu, och vad minns man från den tiden, innan man har lärt sig att prata och berätta, innan man har språket som hjälp för att förstå? Kanske var det i själva verket något som hände en annan gång, när vi var lite äldre, som hon mindes?

 Och vad kan jag säga nu, om alla de här åren som gått, och om barndomsminnen och om vad som hände senare under skoltiden och efteråt?

 Karin visste oftast så mycket mera, hade sett och hört, förstått och varit med om mycket mera. Sedan jag träffade henne igen för bara något år sedan – efter ett antal år då vi inte helt tappade kontakten utan skickade julkort, men varken pratade med varandra eller träffades (förutom på internet de senaste åren) – har jag liksom räknat med att kunna fråga henne om sånt, prata om allt som hon visste och kom ihåg sedan vi var barn och gick i samma skolor i Danderyd. Allt möjligt som hände, vad vi lekte för lekar och hade för intressen, hur det såg ut på olika ställen där man brukade vara, vilka andra kamrater som fanns med då, och vad hon visste om deras liv senare.

 Nu när Karin Maria är borta, känner jag att jag har förlorat en stor del av min barndom, eller i alla fall tappat bort minnena av den, och jag får inga flera chanser att med hjälp av hennes tydliga och färgrika beskrivningar av vår gemensamma barndomsvärld kunna se och förstå den bättre.

 (här vore det lämpligt med lite musik, men kan inte hitta någon inspelning av sången jag tänker på, “I en spegel av stoft”, text Anders Frostenson, musik Sven-Erik Bäck)

“I en spegel av stoft som ett regn ska vår gråt lösa upp, skölja bort det som var…”

/…/

“….Och den bild av mig själv som jag själv åt mig valt eller andra mig gav plånas bort..”

/…/

“…Och du ger mig ett namn som är nytt och av ingen är känt.”

(och så en bild från en tid några år efter det första mötet på grusplanen, hösten 1965 eller vintern 1966, när vi gick i förskolan)

andra bloggar om saknaden efter Karin
andra bilder och fria associationer

Pharology+

Detta är videon från framförandet av sviten “Pharology+” — Juan Ortega Aragóns och Maria Ljungdahls komposition-arrangemang av folkliga låtar med namn efter fyrar i Stockholms skärgård — i Östra Ryds kyrka i södra Roslagen (utanför samhället Rydbo i Österåkers kommun, men kyrkan ligger på andra sidan vägen mellan Arninge och Vaxholm) sent på midsommaraftonens kväll, den 22 juni 2012.

Jag var inte där i tid för när musikerna började repetera inför gudstjänsten, så jag hann inte prata med dem innan. Det är Kristina Ebbersten som spelar fiol, och församlingens organist Magnus Holmlund som spelar piano.

De var redan igång med att öva när vi öppnade kyrkporten, och det lät fantastiskt bra om dessa stycken som jag bara hade hört datorn spela tidigare. Behövde alltså inte hjälpa till med speciellt mycket tips eller råd eller problemlösning, utan kunde ägna mig åt att plocka med inspelningsutrustningen och försöka hitta en plats där jag kunde sitta utan att synas eller störa.

Det blev framför en pelare, i andra bänken framifrån räknat, och på kyrkvaktmästarens rekommendation med mikrofonerna på digitalinspelaren (Zoom H4) riktad något upp mot valvet ovanför där musikerna befann sig. Testade att spela in vid repetitionerna även från positionen närmare mittgången, men där blev direktljudet från pianot för starkt.

Denna video (se ovan i blogginlägget), som är helt oklippt och obearbetad, är filmad med kameran på en andra digitalinspelare (Zoom Q3) och ljudet är alltså inspelat i stereo direkt i samma riktning som bilden visar. Jag hade bara ett högt kamerastativ med mig, och använde det till H4:an, så fick alltså hålla Q3:an på fri hand, vilket märks på videons rörelser och på handljuden.

[uppdatering: en del material har tagits bort och är inte relevant att länkas till längre, därför är texten överstruken]

En ljudfil med en stor del av gudstjänsten och musiken finns att hämta på Soundcloud. Där hör man allt som om man sitter med i kyrkbänken och deltar. Folk som andas, viskar och rör på sig. Men framförallt hörs musiken riktigt bra. Och förhoppningsvis hör inte andra än jag själv att det är ett svagt brus av någon störning i bakgrunden, som jag misstänker – därför att jag tycker jag känner igen det – är Zoomens egenljud när den jobbar intermittent med att spara ner ljudet på minneskortet. Lyssna här — det är drygt 45 minuter lätt redigerad inspelning från “Musik i sommarnatten”:

Violinist Kristina Ebbersten, Östra Ryds kyrka 22 Juni 2012

Noter till musiken finns att titta på, lyssna till och skriva ut (ev även för nedladdning till ipad) från Juan Ortega Aragóns sidor på publiceringssajten Score Exchange (direktlänk)

Mina originallåtar som detta arrangemang bygger på finns också som noter på samma sajt. Se min profilsida och fliken “Pharology” på https://scoreexchange.com/profiles/mljungdahl

0-31 alla låtarna (uppdateras efter hand)

Detta är hela listan – se även alla blogginläggen i ämnet – den som vill blogga efter samma idéer med egna musikval kan låna detta som underlag, men gärna ändra kategorierna om de inte passar!

dag 00 – en låt/ ett musikstycke som du vill ha på första sidan av din blogg
Maria Ljungdahl – For Dee Lady Enigman

dag 01 – din favoritlåt
Elton John – I need you to turn to

dag 02 – din hatlåt
Otto Lindblad / CVA Strandberg – Ur svenska hjärtans djup en gång

dag 03 – en låt som gör dig glad
Carla Bley & Steve Swallow – Major

dag 04 – en låt som gör dig ledsen
Frank Sinatra – What’s New

dag 05 – en låt som påminner dig om någon
Gilles Vigneault – La Nuit

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
Neil Diamond – Dear Father

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Otto Lindblad / Herman Sätherberg – Vintern rasat ut

dag 08 – en låt som du kan hela texten till
Robert Schumann / JG Seidl – Blondels Lied

dag 09 – en låt som du kan dansa till
ABBA – I let the music speak

dag 10 – en låt som får dig att somna
Chi Coltrane – Myself To You

dag 11 – en låt av ditt favoritband
Maria Ljungdahl – Epipsychidion (A Soul Within The Soul)

dag 12 – en låt av ett band du hatar
(hemligt, av hänsyn till både mig själv och artisten)

dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Sjostakovitj – cellokonsert

dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
Annette Peacock – I’m the one

dag 15 – en låt som beskriver dig
J. S. Bach (artist: Itzhak Perlman) – Chaconne
Maria Ljungdahl – Chaconne

dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
Leonard Cohen – Dance me to the end of love

dag 17 – en låt som du ofta hör på radio

dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

dag 19 – en låt från din favoritplatta
Dave Holland – For All You Are

dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Corbeau – J’lâche pas
Laurence Jalbert – Rage
Laurence Jalbert – Tomber

dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
Gerry Mulligan – Line for Lyons

dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
Barbra Streisand – One Less Bell To Answer/A House Is Not A Home

dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Svensk psalm 298 – Gud ditt folk är vandringsfolket

dag 25 – en låt som får dig att skratta
Tim Posgate Hornband – Spike’s New Altitude
John Williams – Imperial March

dag 26 – en låt du kan spela på instrument
Maria Ljungdahl (elgitarr) – The Road And The Water

dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
Erroll Garner – Misty

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Anne Murray – You Needed me

dag 29 – en låt från din barndom
W. A. Mozart (artist: Maria Stader) – Exsultate, Jubilate

dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Athena Reich – Love is love

dag 31 – en låt du önskar att den skulle finnas
Skogsduvan

13. skämmas ?

Guilty pleasures – det är tyvärr alldeles för vanligt i mitt musikliv. Jag kan känna mig skyldig för att jag lyssnar på ungefär vad som helst, om jag råkar bli påmind om att det jag gillar inte gillas av precis alla andra, och att min smak och goda omdöme att välja att spela något visst stycke av någon viss tonsättare eller artist kan ifrågasättas ungefär när som helst och av vem som helst. Det är svårt att värja sig mot den sortens kritiska angrepp, att man stör och oroar andra med det man spelar, vare sig kritiken kommer utifrån eller inifrån. Ett exempel på något som alla antagligen inte gillar, och som kan vara svårt att motivera att man ägnar sig åt att lyssna på någon gång ibland.

 

 Kadensen ur Sjostakovitj cellokonsert.

31. önskelåt

En dag skall jag skriva en låt som heter Skogsduvan. Det finns redan en skiss i min notbok, men bara ett par takter. Vill man veta hur skogsduvan låter, skall man inte titta på den här videon, för den innehåller bara ljudet av en tickande klocka. Fågeln tiger i tre minuter.

28. skuldkänslornas sång, och en skämsig översättning därtill

Anne Murray – You Needed Me

En sång som verkligen får mig att känna avsky för mig själv för att den går att tolka så att låten frestar en med både känslor av hybris och barnslig tro på det goda, vilket påminner mig om saker i mitt liv som jag kanske helst vill glömma eller bli färdig med, samtidigt som sången är tröstande, eftersom budskapet i den ju är hoppfullt och “upprättande”, men enligt min mening på ett lite motbjudande sätt. Hursomhelst har Anne Murray en fantastisk röst, och utan den skulle sången vara nästan outhärdligt sliskig.

sv text (som jag är skyldig till, men det är nästan preskriberat vid det här laget, och har aldrig framförts, och kopplingen till någon slags verklighet i denna text saknas i stort sett, om någon undrade – det är en vansinnigt dålig text, suck…)

DU TRODDE MIG

Jag föll i gråt.
Du tog min hand.
Jag var konfys.
Du visste allt.
Jag tog en dos.
Du lät mig inte dö,
du väckte mig
fast jag var medvetslös.
Du var mitt enda stöd.
 Du gav mig kraft
att orka upp igen
att våga visa mig
bland folk igen.
Du ställde mig
högt på en piedestal.
Jag sa att jag var
mycket nära änglarna.
Du trodde mig,
vad jag än sa.
Du tror på mig,
varenda dag.
Jag begriper inte varför
du vill rädda mig.
Jag frågar inte,
 men får svar.
Ja, jag stannar nu hos den
som älskar mig, trots allt.
Här hos dig blir
allt jag saknat verklighet.
 Du höll min hand
fast den var kall.
När jag försvann,
snart du mig fann.
Du gav mig hopp
när jag var helt förbi,
och ledde mig
tillbaks till ordnat liv.
Jag kallades “geni”.
 Du gav mig kraft
att orka upp igen… osv.