sju kreativa sanningar om livet


Denna den kreativa mästerbloggarens belöning fanns att hämta hos Systerdyster. Till priset hör kravet på att hålla ett bloggtal där man nämner sju saker om sig själv (förslagsvis sådant som ännu inte kommit fram genom ens ordinarie bloggverksamhet).

Systerdyster skrev om matlagningskunskaper, orienteringsförmåga, taxikörning, hårfärgning, konsten att spela bitch, oväntade yrkesval och avbrutna studier. Var så god och ta en utmärkelse med er härifrån och gå hem till er egen blogg och skriv, om ni inte redan har gjort något liknande alldeles för ofta och skrivit för mycket om er själva i er blogg!

Så här är mina sju:

1. Jag är närsynt. Har haft glasögon hela tiden sedan året innan jag började skolan. Jag lärde mig läsa och skriva någon gång i femårsåldern, och har även kunnat läsa och skriva musik lika länge.

2. Jag har aldrig haft särskilt många vänner från skolor och arbetsplatser jag varit på. Det har i genomsnitt tagit ett och ett halvt år att skaffa mig en uppfattning om vad de andra egentligen är för några och tycka att det är en poäng med att våga mig fram och säga något. Och efter det har de andra tagit ett och ett halvt år till på sig att revidera sitt första intryck av mig och bestämma sig för att man kanske kan umgås. Och då har det ofta gått tre år av ett skolstadium igen, eller något annat hänt som gjort att man bryter upp och måste börja om någon annanstans. Jag brukar inte ha några ovänner heller, kanske jag skall säga.

3. Jag har Facebook, men jag är nästan en stilaristokrat (se dagens Berglin i SvD!) för jag har aldrig varit i Thailand, aldrig rört en spikmatta, inte läst Stieg Larsson (eller Stig Larsson, för den delen), har inga som helst tatueringar, och om man räknar bort restaurangbesök som varit nödvändiga inslag i sällskapsresor eller kurser så har jag nog aldrig frivilligt gått på krogen med ett tjejgäng.

4. Jag pratar med nästan alla hundar och de flesta katter jag möter, men kan sällan komma på något vettigt att säga till folks små barn.

5. Jag sitter sällan i telefon mer än sammanlagt 25 minuter i månaden. (uppdatering: det där skall vara antal minuter jag gör av med när jag ringer upp själv.)

6. Jag har ingen trovärdig överklassbitch att plocka fram från den inlärda repertoaren (även om jag kan tricket med att le lite uttråkat men vänligt och höja på ögonbrynen!), men i vissa situationer styr jag automatiskt över min vardagsgrå osynliga tant in i ett lite auktoritärt, påtagligt observant och manhaftigt beteende, vilket har fått folk att få för sig att jag har ett uniformsyrke.

7. Jag har varit så full att jag spytt av det tre gånger i mitt liv. Första gången på en vild och meningslös fest på Tekniska Högskolans kårhus. Då spydde jag i bastun, iklädd röd overall (och de andra i sällskapet var inte lika påklädda!). Andra gången var på en arbetsresa till Finland. Var uttråkad, drack för mycket öl och blev överraskad av sjögången. Tredje gången var när jag gifte mig. Blev så överväldigad över att stå i centrum för uppmärksamheten en hel dag så jag tappade omdömet och hade ingen koll på glasen och påfyllningarna.

Block Picture with Bag Lady

Svenska Dagbladets gruppfoto (fotograf: Yvonne Åsell) på partiledarna efter debatten häromdagen finns att titta på som jpg på denna webadress för dem som vill se det utan distraktion från tidningsmaterial och andras kommentarer.

Några ytliga och opolitiska reflektioner över bildens innehåll:

Man har sagt att den ljusröda väskan vid den sittande damens fötter är ett förargligt tecken på maktens arrogans. Sådana attityder som numera inte bara återfinns inom hovet, överklassfamiljerna och regeringspartierna, utan som i förverkligade drömmar om lyx och konsumtionslycka nu också demonstreras av det enkla folkets representant i riksdagen, nämligen oppositionspartiets ledare.

Denna omdiskuterade tolkning av väskans betydelse som kvinnlig lyxkonsumtionssymbol är inte vad jag i första hand tänker skriva om, utan det som slog mig när jag såg fotot i tidningen – och liknande bilder inför andra valkampanjer – var att jag undrade hur medvetna partiledarna och deras rådgivare är om symboliken i de färger man valt att klä sig i. Mycket medvetna, antar jag.

Det här är t ex andra gången som jag ser Alliansen bära Piratpartiets lilatonade färger hellre än att välja blått, grönt, gult eller rött när de skall visa upp sig på ett officiellt foto inför en valrörelse.

Att de röd-gröna partierna har med en röd färgklick någonstans i närheten av Mona Sahlin är inte ovanligt alls, och att då komma med den stora rosa väskan nu och parkera den i blickfånget är nästan en övertydlig symbol för att man har föresatt sig att ta makten efter valet.

Det förvånar mig dock att det helt tycks saknas grönt i kompositionen. Det enda gröna jag kan se i bilden är en krukväxt eller något liknande som man ser utanför rummet, över axeln på Fredrik Reinfeldt. (Uppdatering: på bildserien i en annan SvD-artikel från fotosessionen ser man att den obestämt ljusa slipsen på Jan Björklund i själva verket är grön!) Och det enda klart mellan- eller ljusblåa inslaget – förutom fönsterrutan i korridoren till höger – är färgen på Lars Ohlys skjorta.

Det enda gula inslaget i bilden kommer från guldramen och färgen på den stora målningen på väggen bakom, samt plattan och de små mässingsdetaljerna på damens väska.

Antingen bilden är regisserad eller spontant tillkommen, antingen tidningen hade diskuterat planerna på ett gruppfoto med partiernas PR-ansvariga innan eller det är en slump att de alla var klädda och utrustade så att de skulle matcha inredningen i rummet och varandra, så har fotografen fångat tillfället då dessa personer i alla fall befinner sig där, och ser ut som de gör.

Bildkompositionen och innehållet går att analysera som om det finns en avsikt att kommunicera något genom placeringar i rummet, minspel, kläder, färger, bakgrund, ljussättning och – ja – en väldigt röd väska.

Självklart sitter regeringspartierna till höger i bilden. Dvs från deras synvinkel är det till vänster framför fotografen. Men det skall bli en bild som lätt skall kunna avkodas av tidningens läsare och landets väljare. Högerpartierna måste ge sken av att sitta till höger. Och tvärtom – oppositionen tog plats till höger, för att kunna synas vara vänsterpartier. Enkelt!

Båda lagen har fyra medlemmar. Det är ingen tät komposition, utan mellanrummet mellan vänster och höger grupp är tydligt. Den korta korallröda soffan har möjligen plats för ett barn eller en hund på platsen i mitten, eller så kunde damen till vänster ha ställt sin stora rosaröda förargliga väska där. Men det hade nog inte fotografen tillåtit.

Alltså står väskan på golvet, och drar blickarna till sig. Våra blickar. Personerna i partigrupperna stirrar på kameran. De ser ingen väska. Men de är säkert medvetna om betydelsen av att lämna en lucka i mitten – centralt i bilden, visar det sig.

Nu kommer jag att beskriva bilden som om jag inte hade en aning om vilka personer den föreställde. Ingenting av det jag uttrycker om den kommer därför att säga någonting om hur jag ser på verklighetens partiledare och deras egenskaper (något jag inte heller känner till så mycket om att jag skulle kunna ens försöka göra mig rolig över det).

Här har vi en bild jag hittade. Vad ser jag? Vad säger bilden mig – om jag tror att det är andra sorters människor och en helt annan situation än den som tidningen rapporterade om?

Den högra gruppen av personer har två kostymklädda, beslipsade herrar med blanka svarta skor i främsta ledet.

En sitter i den centralt placerade korallröda korta soffan. Han har en dämpat vinröd slips till sin ljusa skjorta och mörkgråa kostym (med en märklig mörkblå skugga som faller in över magen – är det en effekt av starka fotolampor eller överdriven bildbehandling?).

Till höger om honom sitter den andre herren, i en karmstol tätt intill soffan. Han har ljus slips och ljus skjorta till en marinblå kostym.

Båda herrarna sitter med händerna knäppta i knät. Den i soffan ler avspänt och ser väldigt ofarlig ut. Han i stolen ser lite mera stressad ut, och som i egna tankar.

Bakom och mellan dem står en glad och rakryggad dam i purpurviolett dräkt och med någon ljusare topp, som i rådande ljus och skugga tycks vara syrenlila. Hon håller ihop händerna i höjd med mellangärdet.

Lite bakom damens vänstra armbåge har en något lite längre och yngre person ställt upp för fotograferingen. Han ler stort och ser nästan ut att fortfarande vara på språng någonstans, för hans vänstra arm hänger inte rakt ner eller är hopsamlad i knäppta händer, utan flaxar ut och syns bredvid den sittande mannens öra.

Den stående herren på språng bär en bred lila slips till mörkblå kostym och kritvit skjorta. I likhet med damen i purpurdräkten är han glasögonbärare.

Tre av fyra personer i den högra gruppen utstrålar leende välvilja och avspänd öppenhet. En av dem är lite barskare och kanhända tyngd av bekymmer. Det är svårt att avgöra från bilden – om man bortser från eventuella konventioner om vad som är en mer hedrande placering i rummet – om någon av dem är en ledartyp, eller om de alla fyra är jämnstarka och lika drivande när de träffas så här.

Den högra gruppen skulle kanske kunna tas för att föreställa tre glada syskon och en bister svåger, som ställt upp för gruppfoto efter ett arvsskifte i familjeföretaget.

Utanför rummet, i korridoren till höger, ser man en oformlig svart figur avteckna sig mot den upplysta vita väggen. Den svarta saken skulle kunna vara en människa, men lika gärna en del av inredningen eller en maskin. Bakom det svarta finns ett par små fläckar av ljusblått. Kanske är det ett fönster mot vinterhimlen. Det skulle också kunna vara en tv- eller datorskärm, som sitter där av någon anledning.

Den vänstra gruppen av personer har damen i soffan och en herre i en karmstol i första ledet, men alldeles emellan dem står den rosaröda väskan på golvet, och så hukar en andra dam bakom dem. Denna dam vilar sin vänstra armbåge på den korallröda lilla soffans rygg.

Damen som sitter i soffan bär en mellangrå, något randig jacka över en kort svart klänning eller topp och kjol. Hon har spetsiga små svarta skor och mörka strumpbyxor och sitter elegant med benen ihop och händerna vilande i knät. Det är svårt att avgöra om hennes min är ett svagt leende eller resultatet av strikt självdisciplin och god uppfostran. Hon är förmodligen den som bestämmer här. Vid hennes högra fot står den stora väskan. Dess handtag sträcker sig upp i jämnhöjd med soffans sits. Det är någon sorts blank platta fäst utanpå väskan, nästan som en adressetikett.

Den andra damen skulle kunna vara hennes dotter kanske? De är absolut av fin familj – adliga eller med mycket mycket pengar och diskret maktutövning. Herrarna är ingifta eller avlägsna släktingar man skäms lite över. Sådana drumlar.

Hela möblemanget som bilden med de åtta personerna är arrangerat vid, är placerat på en djupt purpurlila omönstrad matta. Den rosa väskan verkligen lyser mot den dunkla mattan.

Herren som sitter i karmstolen till vänster om damerna ser ut att ha en penna i kavajfickan men han bär ingen slips. Kavajen tycks vara svart, skjortan möjligen ljusgrå, och byxorna mörkbruna. Han ler och ser ut att inte vantrivas för mycket i salongen med de andra. Han har bara inte förstått att man skall hålla ihop händerna när man sitter ner för att vara med på ett formellt gruppfoto.

Bakom honom står en bredaxlad slipslös herre utan skägg. Ler med hopknipen mun och ser ut som han känner sig inträngd i det där hörnet av rummet. Kanske är det han som är slottsherren själv? Men han tycker inte om familjefoton, kanske? Vill hellre vara ute och se över ägorna och prata med statarna? Hursomhelst så har han tagit på en svart kavaj över den flaggblå skjortan och någon pullover som antagligen är mellangrå.

Damen som vilar armbågen på ryggstödet bakom damen i soffan bär en mörkgrå eller svart jacka över en topp som har nästan samma färg som mattan – någon sorts djup nyans av magenta eller purpurlila. Hennes mun är stängd men kanske är det ett leende som syns i blicken? Hon ser bestämd ut. Det är nog hon som sköter om hästarna och hela den verksamheten.

Vad skall man då tro om situationen att de två grupperna befinner sig i samma rum på ett slott någonstans? Varför kom syskonen och svågern som ärvde familjeföretaget dit på besök? Köpte de nyss upp stället som gått i arv i generationer och tänkte starta ett konferenscenter och ett spa? Eller var det tvärtom? Är det den adliga familjen och deras avlägsna kusiner som har kommit tillbaka till sina fäders jord, efter att ha bott i exil utomlands sedan någon revolution eller något krig för länge sedan? Blev det lite pinsamt för de nuvarande ägarna då?

Och vem är herren som avbildats på målningen i bakgrunden? Och vad mera ser man på den bilden-i-bilden?

Några kommer och några går. Några stannar och några är på besök. Eller så visar det sig att de var släkt allihop, eller anställda på samma företag (i hälsobranschen?) men inte brukade umgås så mycket och därför ser lite generade ut över att vi tittar på dem och undrar.

(Min utgångspunkt och min kompetens är inte konstnärsblick, bildmedia- eller konstvetarkunnande, så det vore roligt om någon med bättre insikter och större vana att analysera bildkompositioner tar upp tråden härifrån, eller länkar in texter som redan skrivits om ämnet.)

Länkar:

Bilden i SvD (foto: Yvonne Åsell)

Här tas en historisk bild (SvD)

Historiska block slåss om makten (SvD)

Martin Jönsson (SvD)

Sahlins väska väcker debatt (SvD)

Det blev då ett herrans liv om handväskor idag (Mina Moderata Karameller)

Rubriksymtom och Mona Sahlins handväska (Opassande)

SvD fotograferar partiledare och det diskuteras en väska (Emil Isberg)

Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin (Göran Greider)

men katter, rådjur, rävar, grodor och fåglar får gärna passera

Kära grannar!

Lite information som egentligen inte borde behövas, därför att saken är så självklar för de flesta, och därför av er lugnt kan läsas bara som en upplysning och inte som någon form av kritik!

Dock, för att undvika missförstånd — och hellre vara övertydlig än riskera att informationen inte gått fram — vill jag ha följande sagt, och hoppas att ni förstår hur förödmjukande det känns när man upplever att man behöver påpeka för vuxna medmänniskor att de eventuellt inte har förstått så enkla saker: som att de till exempel inte har någon som helst automatisk rättighet att förfoga över andra människors ägodelar, utrymme, tid och/eller uppmärksamhet.

Ber om er förståelse för att jag från och med i år inte längre kan acceptera att grannar, andra boende eller utomstående, utan att vara inbjudna eller anmälda i förväg vistas på, går över eller transporterar saker över tomtmarken som hör till vår privata bostad.

Detta gäller alltså för allt sådant, som till exempel

– personer på väg till skogen eller till granntomterna
– lekande barn
– lösa hundar
– transporter av olika slag (t ex gräsklippare, skottkärra, bilsläp, cyklar, lekredskap, byggmaterial, maskiner)

Förutom det självklara — att man har rätt att slippa den sortens störningar närmast inpå bostaden, vare sig man är hemma eller inte när det händer — finns en mycket praktisk anledning: det finns risk för att objudna besökare råkar skada ömtåliga växter och andra anläggningar i trädgården.

I höstas planterade jag ett stort antal narcisser och andra lökar i gräsmattan, både på framsidan och baksidan av huset, och planen är att fortsätta utveckla trädgården på olika sätt under detta år. Det finns också rosor och andra känsliga växter planterade både i och utanför det som kan betraktas som “rabatter”, samt ett antal ställen med perenner och fröväxter som bör få etablera sig i fred.

Redan nu skall man vara försiktig om man vistas på tomten, och veta hur det är planerat för att inte förstöra den kommande blomningen. En del bitar av trädgården tål belastningen av gångstigar och packad snö under vintern, andra delar gör det förmodligen INTE.

Vänliga hälsningar

Kommunikation och social kontroll

Före internet, epost, Facebook och mobiltelefoner fanns det andra sätt att hålla reda på var folk befann sig och kunna kontakta dem. Följande historia, som på grund av mitt dåliga minne för repliker och poänger inte är helt sanningsenligt återberättad, inträffade någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet:

En person, som vid sidan av läraryrket hade uppdrag som övervakare, råkade ut för att en av hans kriminalvårdsklienter inte infann sig till ett avtalat möte och inte heller svarade i telefonen i sin bostad.

Övervakaren bestämde sig då för att inte slå larm direkt. Killen måste ju få en chans att säga något själv om saken först.

Genom killens grannar och bekanta fick han veta att det var möjligt att han hade åkt till en släktings stuga i en by som nog hette så-och-så. Hur kontaktar man någon som är “på resa, med eller utan bil, någonstans i Sverige”, utan att behöva ta hjälp av Polisen eller Sveriges Radio?

Man ringer Televerket. Det fanns nämligen inte någon abonnent med killens efternamn på någon adress i den aktuella byn i telefonkatalogen. Så övervakaren ringde telefonisten på Televerket och bad om att få bli kopplad till byn. Vilken abonnent som helst i den byn. Spelar ingen roll vem. “Tack, Fröken.”

Och så talar han med den som svarar i en av byns telefoner: “Goddag, mitt namn är (****). Ursäkta att jag stör så här, men jag skulle vilja prata med (killens namn), och har hört att han kanske är på besök i (byns namn). Skulle ni kunna hjälpa till att lämna ett meddelande att jag vill att han ringer mig om han kan komma åt en telefon?”

“Ja, visst. Han var här utanför alldeles nyss! Vänta ett tag, så går jag och ser om han är kvar.”

Och så kommer killen själv till telefonen, i ett hus någonstans i byn, och övervakaren blir glad: “Hej du! Så bra att jag fick tag på dig, så jag vet var du är någonstans! Skall vi säga att du ringer mig så fort du är tillbaka i stan igen? Bra.”

Men varför var han där? Varför hade han inte hört av sig när han skulle göra det? Vad hade hänt innan han åkte iväg? Var han ensam? Hade han fiskegrejer med sig? När skulle han komma tillbaka? Vad hade han pratat med folket i byn om? Visste de att han hade övervakare och var skyldig att leva ett skötsamt liv och rapportera till Frivården?

Ja, det frågade inte övervakaren, och killen berättade inte. Sådant kallas integritet. Man måste inte veta allt. Det räcker med att kommunikation är möjlig. Det var det som ingick i uppdraget. Övervakarens; den övervakades; Televerkets.