torsdag, maj 10, 2012

GENOM VATTNET FORTSÄTTER LÅGAN ATT HOPPAS



(ny version av gammal dikt)

Himlen --
inga ledsamheter här --
en klar kupa,
halvfylld med kall blå luft.

Halva staden ledig.
Seglarjackorna har påsklov.

Mitt huvud
bakåtböjt över tvättfatet.

Tjejen sköljer bort permanentvätskan,
trycker spolarna torra,
först med frotté,
sedan med bruna pappershanddukar,
som luktar gammalt tåg.

Fixeringsvätskan
rinner utmed huvudsvålen
som kalla ormar -- eller --
någonting, som gärna vill
veta
vad jag tänker.

Ur sista sköljningen
stiger håret
i triumf.
Nästa vecka
skall jag färga det!

Och vi skall köpa en stor segelbåt
någon gång.

Jag hatar
den där smutsiga sängen
jag glömmer att bädda
i det ostädade huset
och gräsmattan
som nästan är ett skämt
och garaget
där mina garnkartonger möglar
med allt jag hoppades göra.

Snart kommer sommaren, då
grannarnas tändvätskor
ångar
som utspillt flygbränsle
över vår uteplats
medan vi
äter tonfisksallad
i mörka köket.

Ingen luft.
Ingen utsikt.
Ingen stjärnhimmel.

Bara grillglöd, stekos,
dansmusik, platt snack,
barngnäll, frisbees.

Det är lätt att längta
till november,
när lamporna
ger vänligt ljus --
inte denna gula
sås över bordet,
som bara ökar
värmen.

Det känns redan som semesterveckan
före den yttersta dagen.

Sju sjungande sjöjungfrur
schamponerar Simson.

Det är ingen mening
med vatten
som varken är
i rörelse eller
är ett hav
eller en brunn.
Världen måste få
flyta. Vatten är
budskap,
gemenskap och
arkiv.

Det är ingen eld,
när något brinner
som inte är lägereld eller
sol eller oljepanna.

Huset står stilla.
Orden
som skulle vandra
mellan det uppenbara och det
undermedvetna
går i en fördömd
cirkel.

Handlingarna
inskränker sig till
beslut om att
fylla varuvagnen på
stormarknaden.
Det är den enda makt
jag tror jag har.

För mig själv.

Alla ting omkring är
ett pussel,
som föreställer ett
tillslutet rum där
tiden tjocknat
runt en långhårig flicka
i skyddande brun och blå
klänning
med liten spetskrage.

Som målat i spillolja,
på den strand som är
fåglarnas sista
varma minne.

(Maria Ljungdahl, Växjö 1992. Publicerad i antologin "Grupp 96", Gedins förlag 1996)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar