lördag, november 10, 2012

Karin Maria, alias Syster Dyster.

Det måste ha varit mer än femtio år sedan. Någon gång i början av 60-talet, på en grusad gård, i en trädgård utanför ett stort hus.

Det var i den lilla staden där min mormor och morfar bodde, där Karin också bodde, i samma hus. Inte långt hemifrån mig då, och inte så värst långt härifrån där jag finns idag heller. Huset finns kvar. Jag går förbi det ibland, när jag har anledning att hälsa på i trakten.

Två jämnåriga små flickor var det. Den ena hette Karin Maria, och den andra hette Maria Elisabeth. Två barn som då kanske satt på en trappa. Eller, hade man satt ner de två bäbisarna direkt på marken, i gruset, som om det hade varit en lekpark med en sandlåda där man träffades, och inte i en skyddad trädgård utanför ett litet hyreshus, som egentligen var en gammal villa från början.

 Och där lekte de i gruset och dammet nedanför en stor yttertrappa, och möjligen kastade de grus på varandra. Och sedan sade väl någon av mammorna till dem att sluta kasta grus, eller låta bli att stoppa grus i munnen. Eller att vara snälla och låna ut en spade eller hink till den som inte fått med sig sina leksaker ditut.

 Ja, så kanske det var, men jag vet inte och törs inte påstå något bestämt om det - för jag kan inte minnas hur det var när jag träffade Karin Maria första gången. Och jag vill inte säga något som hon inte skulle hållit med om, eller något som inte stämmer så bra med hur det var och när det hände.

 Hon, däremot, kunde berätta minnen om hur det var när vi var små, men jag är rädd att jag har glömt exakt vad hon sa om detta första möte. Något om gruset, tror jag, men vad?

 Och jag vet inte alls hur det kom sig att hon visste, att hon mindes, om hon gjorde det, för hon var inte äldre än vad jag var då. Inte alls äldre, utan ungefär en vecka yngre. Och vi var kanske inte två år gamla ännu, och vad minns man från den tiden, innan man har lärt sig att prata och berätta, innan man har språket som hjälp för att förstå? Kanske var det i själva verket något som hände en annan gång, när vi var lite äldre, som hon mindes?

 Och vad kan jag säga nu, om alla de här åren som gått, och om barndomsminnen och om vad som hände senare under skoltiden och efteråt?

 Karin visste oftast så mycket mera, hade sett och hört, förstått och varit med om mycket mera. Sedan jag träffade henne igen för bara något år sedan - efter ett antal år då vi inte helt tappade kontakten utan skickade julkort, men varken pratade med varandra eller träffades (förutom på internet de senaste åren) - har jag liksom räknat med att kunna fråga henne om sånt, prata om allt som hon visste och kom ihåg sedan vi var barn och gick i samma skolor i Danderyd. Allt möjligt som hände, vad vi lekte för lekar och hade för intressen, hur det såg ut på olika ställen där man brukade vara, vilka andra kamrater som fanns med då, och vad hon visste om deras liv senare.

 Nu när Karin Maria är borta, känner jag att jag har förlorat en stor del av min barndom, eller i alla fall tappat bort minnena av den, och jag får inga flera chanser att med hjälp av hennes tydliga och färgrika beskrivningar av vår gemensamma barndomsvärld kunna se och förstå den bättre.

 (här vore det lämpligt med lite musik, men kan inte hitta någon inspelning av sången jag tänker på, "I en spegel av stoft", text Anders Frostenson, musik Sven-Erik Bäck)

"I en spegel av stoft som ett regn ska vår gråt lösa upp, skölja bort det som var..."

/.../

"....Och den bild av mig själv som jag själv åt mig valt eller andra mig gav plånas bort.."

/.../

"...Och du ger mig ett namn som är nytt och av ingen är känt."


(och så en bild från en tid några år efter det första mötet på grusplanen, hösten 1965 eller vintern 1966, när vi gick i förskolan)






andra bloggar om saknaden efter Karin

andra bilder och fria associationer


måndag, juli 02, 2012

Pharology+



Detta är videon från framförandet av sviten "Pharology+" -- Juan Ortega Aragóns och Maria Ljungdahls komposition-arrangemang av folkliga låtar med namn efter fyrar i Stockholms skärgård -- i Östra Ryds kyrka i södra Roslagen (utanför samhället Rydbo i Österåkers kommun, men kyrkan ligger på andra sidan vägen mellan Arninge och Vaxholm) sent på midsommaraftonens kväll, den 22 juni 2012.

Jag var inte där i tid för när musikerna började repetera inför gudstjänsten, så jag hann inte prata med dem innan. Det är Kristina Ebbersten som spelar fiol, och församlingens organist Magnus Holmlund som spelar piano.

De var redan igång med att öva när vi öppnade kyrkporten, och det lät fantastiskt bra om dessa stycken som jag bara hade hört datorn spela tidigare. Behövde alltså inte hjälpa till med speciellt mycket tips eller råd eller problemlösning, utan kunde ägna mig åt att plocka med inspelningsutrustningen och försöka hitta en plats där jag kunde sitta utan att synas eller störa.

Det blev framför en pelare, i andra bänken framifrån räknat, och på kyrkvaktmästarens rekommendation med mikrofonerna på digitalinspelaren (Zoom H4) riktad något upp mot valvet ovanför där musikerna befann sig. Testade att spela in vid repetitionerna även från positionen närmare mittgången, men där blev direktljudet från pianot för starkt.

Denna video (se ovan i blogginlägget), som är helt oklippt och obearbetad, är filmad med kameran på en andra digitalinspelare (Zoom Q3) och ljudet är alltså inspelat i stereo direkt i samma riktning som bilden visar. Jag hade bara ett högt kamerastativ med mig, och använde det till H4:an, så fick alltså hålla Q3:an på fri hand, vilket märks på videons rörelser och på handljuden.

[uppdatering: en del material har tagits bort och är inte relevant att länkas till längre, därför är texten överstruken]

En ljudfil med en stor del av gudstjänsten och musiken finns att hämta på Soundcloud. Där hör man allt som om man sitter med i kyrkbänken och deltar. Folk som andas, viskar och rör på sig. Men framförallt hörs musiken riktigt bra. Och förhoppningsvis hör inte andra än jag själv att det är ett svagt brus av någon störning i bakgrunden, som jag misstänker - därför att jag tycker jag känner igen det - är Zoomens egenljud när den jobbar intermittent med att spara ner ljudet på minneskortet. Lyssna här -- det är drygt 45 minuter lätt redigerad inspelning från "Musik i sommarnatten":

Violinist Kristina Ebbersten, Östra Ryds kyrka 22 Juni 2012

Noter till musiken finns att titta på, lyssna till och skriva ut (ev även för nedladdning till ipad) från Juan Ortega Aragóns sidor på publiceringssajten Score Exchange (direktlänk)

Mina originallåtar som detta arrangemang bygger på finns också som noter på samma sajt. Se min profilsida och fliken "Pharology" på https://scoreexchange.com/profiles/mljungdahl


torsdag, maj 10, 2012

GENOM VATTNET FORTSÄTTER LÅGAN ATT HOPPAS



(ny version av gammal dikt)

Himlen --
inga ledsamheter här --
en klar kupa,
halvfylld med kall blå luft.

Halva staden ledig.
Seglarjackorna har påsklov.

Mitt huvud
bakåtböjt över tvättfatet.

Tjejen sköljer bort permanentvätskan,
trycker spolarna torra,
först med frotté,
sedan med bruna pappershanddukar,
som luktar gammalt tåg.

Fixeringsvätskan
rinner utmed huvudsvålen
som kalla ormar -- eller --
någonting, som gärna vill
veta
vad jag tänker.

Ur sista sköljningen
stiger håret
i triumf.
Nästa vecka
skall jag färga det!

Och vi skall köpa en stor segelbåt
någon gång.

Jag hatar
den där smutsiga sängen
jag glömmer att bädda
i det ostädade huset
och gräsmattan
som nästan är ett skämt
och garaget
där mina garnkartonger möglar
med allt jag hoppades göra.

Snart kommer sommaren, då
grannarnas tändvätskor
ångar
som utspillt flygbränsle
över vår uteplats
medan vi
äter tonfisksallad
i mörka köket.

Ingen luft.
Ingen utsikt.
Ingen stjärnhimmel.

Bara grillglöd, stekos,
dansmusik, platt snack,
barngnäll, frisbees.

Det är lätt att längta
till november,
när lamporna
ger vänligt ljus --
inte denna gula
sås över bordet,
som bara ökar
värmen.

Det känns redan som semesterveckan
före den yttersta dagen.

Sju sjungande sjöjungfrur
schamponerar Simson.

Det är ingen mening
med vatten
som varken är
i rörelse eller
är ett hav
eller en brunn.
Världen måste få
flyta. Vatten är
budskap,
gemenskap och
arkiv.

Det är ingen eld,
när något brinner
som inte är lägereld eller
sol eller oljepanna.

Huset står stilla.
Orden
som skulle vandra
mellan det uppenbara och det
undermedvetna
går i en fördömd
cirkel.

Handlingarna
inskränker sig till
beslut om att
fylla varuvagnen på
stormarknaden.
Det är den enda makt
jag tror jag har.

För mig själv.

Alla ting omkring är
ett pussel,
som föreställer ett
tillslutet rum där
tiden tjocknat
runt en långhårig flicka
i skyddande brun och blå
klänning
med liten spetskrage.

Som målat i spillolja,
på den strand som är
fåglarnas sista
varma minne.

(Maria Ljungdahl, Växjö 1992. Publicerad i antologin "Grupp 96", Gedins förlag 1996)