fredag, december 09, 2011

neofreudiansk neuros à la 50-talet

Sitter och läser i en bok som jag en gång lånade av en bekant men lät bli att lämna tillbaka. Och nu är min bekant död sedan många år. Vänder blad till sidan 72 och ramlar in i ett stycke som får mig att häpna och gå till bokhyllan och dra ut en annan bok och börja bläddra, för att se om det finns någon hänvisning till den första i den senare. Nej. Jag hittar ingen. (Det betyder bara att jag inte hittar någon. Och detta är inte en fråga om att diskutera plagiat, så glöm det, om ni trodde att jag var ute efter något sådant. Det intressanta är själva sammanträffandet. Slumpen som ledde till att två situationer beskrivs med liknande ord, och ironin i att tolkningen av vad de betyder har drivit så långt bort åt en annan vetenskaplig kust på den tid som förflutit mellan dem.) Karen Horney skrev detta 1950:

"Den omfattning, i vilken de spontana önskningarna kan hämmas av de inre buden, är häpnadsväckande. Jag anför här nedan ett brev från en patient, som upptäckt sina inre buds tyranni."

Jag såg, att jag var fullständigt oförmögen att  vilja något. Jag ville inte ens dö, och jag ville sannerligen inte 'leva'. Till dess hade jag trott, att min svårighet låg i att jag inte kunde göra något -- oförmögen att uppge min dröm, oförmögen att samla mig, oförmögen att acceptera och behärska min retlighet, oförmögen att bete mig mera mänskligt, vare sig genom viljestyrka, tålamod eller ånger.
Nu förstod jag det för första gången -- jag var bokstavligt talat oförmögen att känna något. (Ja, trots all min berömda överkänslighet!) Hur väl jag kände smärtan -- varje fiber i mitt inre har de senaste sex åren darrat av inre raseri, självömkan, självförakt och förtvivlan! Likväl förstod jag det nu -- allt detta var negativt, var tvångsmässiga reaktioner, allt hade påtryckts mig utifrån; i mitt inre fanns det absolut ingenting, som var mitt eget.

Efter det citerade brevet, börjar bokens författare ett nytt stycke med följande påstående:

"Uppkomsten av simulerade känslor är mest frapperande hos dem, vilkas idealiserade bild av sig själva kännetecknas av godhet, kärlek och helgonlikhet. De borde vara hänsynsfulla, tacksamma, medlidsamma, frikostiga, fyllda av kärlek, och därför inbillar de sig att de har alla dessa egenskaper."

Karen Horney: Att förverkliga sig själv. [Rabén & Sjögrens TEMA-serie. 3:e upplagan. Tryckt 1966. Översättning av Alf Ahlberg. Originaltitel: Neurosis and Human Growth]

Sedan googlar jag boktiteln, och hittar en pdf-fil med en fullständigt underbar tolkning i målningar och citat av där Karin Hansson illustrerar Karen Horneys teorier. Se även en artikel med titeln "Det falska jaget".

6 kommentarer:

  1. OT men jag undrar stilla vart alla neuroser har tagit vägen? Närjag läste min psykiatrikurs för inte så många år sedan, handlade det nästan uteslutande om psykoser eller neuroser. Någon med diagnostiserad neuros har jag knappt stött på, var detta ett hemmafrufenomen eller vad? Numera är "alla" bipolära eller lider av bordeline. Har du någon idé om detta? Själv kan jag känna mig lätt eller svårt neurotisk, av och till. Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. Är inte någon expert på psykiatrins historia, men har för mig att neuroserna helt rensades ut ur diagnossystemet för kanske 15-20 år sedan. Det går ju att ta reda på hur det var med den saken, men just nu måste jag prioritera kaffet och honungssmörgåsarna, annars är det ingen idé att försöka läsa och tänka.

    SvaraRadera
  3. Vad intressant! Plagiat är det inte men nog måste Ann Heberlein ha blivit direkt inspirerad av de raderna?
    Tack för tipset om Karen Horney!

    Man bipolär så länge man lever

    SvaraRadera
  4. Kul att flera läsare kommenterar. tack!

    Man (bipo-)lär så länge man lever, ja. Pedagogik och inlärande tar väl gärna formen av två positioner som man växlar mellan, vare sig det är effektivast eller stämmer med hur verkligheten man försöker lära sig om egentligen fungerar. Antingen är man lärare eller elev. Antingen tror man att man vet en massa eller så tvivlar man på hur långt man kan komma på kunskapens väg. Antingen är man upprymd över hur härligt det är att lära sig nya saker eller så är man dyster och uttråkad av allt pluggande och bristen på mening och tillämpning.

    SvaraRadera
  5. ps. har själv sedan en tid konstaterat att det är problem med att kunna kommentera på Blogger-blogger, även på min egen, men har testat flera olika webbläsare och funnit att Safari för mig tycks funka bättre än Chrome och Firefox, men det kan såklart bero rätt mycket på vilka individuella val man har gjort angående reklamfilter och andra tillägg i webbbläsarna.

    SvaraRadera
  6. Det sägs att det är mycket överdiagnosticeringar - att diagnosen bipolär är en av dem som ställs lite för lättvindigt. Ingen expert själv alls, men man tänker sig lätt att diagnosticering av psykiska sjukdomar är betydligt svårare än av somatiska sjukdomar.
    Intressant blogg!
    Maria

    SvaraRadera