fredag, december 09, 2011

neofreudiansk neuros à la 50-talet

Sitter och läser i en bok som jag en gång lånade av en bekant men lät bli att lämna tillbaka. Och nu är min bekant död sedan många år. Vänder blad till sidan 72 och ramlar in i ett stycke som får mig att häpna och gå till bokhyllan och dra ut en annan bok och börja bläddra, för att se om det finns någon hänvisning till den första i den senare. Nej. Jag hittar ingen. (Det betyder bara att jag inte hittar någon. Och detta är inte en fråga om att diskutera plagiat, så glöm det, om ni trodde att jag var ute efter något sådant. Det intressanta är själva sammanträffandet. Slumpen som ledde till att två situationer beskrivs med liknande ord, och ironin i att tolkningen av vad de betyder har drivit så långt bort åt en annan vetenskaplig kust på den tid som förflutit mellan dem.) Karen Horney skrev detta 1950:

"Den omfattning, i vilken de spontana önskningarna kan hämmas av de inre buden, är häpnadsväckande. Jag anför här nedan ett brev från en patient, som upptäckt sina inre buds tyranni."

Jag såg, att jag var fullständigt oförmögen att  vilja något. Jag ville inte ens dö, och jag ville sannerligen inte 'leva'. Till dess hade jag trott, att min svårighet låg i att jag inte kunde göra något -- oförmögen att uppge min dröm, oförmögen att samla mig, oförmögen att acceptera och behärska min retlighet, oförmögen att bete mig mera mänskligt, vare sig genom viljestyrka, tålamod eller ånger.
Nu förstod jag det för första gången -- jag var bokstavligt talat oförmögen att känna något. (Ja, trots all min berömda överkänslighet!) Hur väl jag kände smärtan -- varje fiber i mitt inre har de senaste sex åren darrat av inre raseri, självömkan, självförakt och förtvivlan! Likväl förstod jag det nu -- allt detta var negativt, var tvångsmässiga reaktioner, allt hade påtryckts mig utifrån; i mitt inre fanns det absolut ingenting, som var mitt eget.

Efter det citerade brevet, börjar bokens författare ett nytt stycke med följande påstående:

"Uppkomsten av simulerade känslor är mest frapperande hos dem, vilkas idealiserade bild av sig själva kännetecknas av godhet, kärlek och helgonlikhet. De borde vara hänsynsfulla, tacksamma, medlidsamma, frikostiga, fyllda av kärlek, och därför inbillar de sig att de har alla dessa egenskaper."

Karen Horney: Att förverkliga sig själv. [Rabén & Sjögrens TEMA-serie. 3:e upplagan. Tryckt 1966. Översättning av Alf Ahlberg. Originaltitel: Neurosis and Human Growth]

Sedan googlar jag boktiteln, och hittar en pdf-fil med en fullständigt underbar tolkning i målningar och citat av där Karin Hansson illustrerar Karen Horneys teorier. Se även en artikel med titeln "Det falska jaget".

onsdag, oktober 26, 2011

Elementens Budskap (ny dikt)

Vinden blåste en gång i persikoträdens
blommande sirlighet, men
nu är det alldeles stilla
och höst överallt.

Regnet föll för en stund sedan,
- eller är det inte förrän i natt det regnar?
tiden står stilla... -
och har tvättat gator och bilar
rena från damm.

Blixten slår ner - en annan gång -
i någon hög tall eller ask, fast
elden är slocknad nu förstås
och endast ett kallt kolstycke är kvar.

Den röda jorden - bara en liten stenkula,
i allt det här gruset -
sjunker sakta i djupet.
Eller går det fort?


(Maria Ljungdahl, vid ett besök i Djursholm och Saltsjöbaden den 21 oktober 2011.)

tisdag, september 06, 2011

aktuell brödtext

Såhär gör jag mitt matbröd numera. Receptet utvecklas nämligen med tiden. Poängen med det är dock fortfarande att man skall baka bröd medan man ändå håller på med någonting annat hemma, så att det inte blir så stor affär av det. Degen får vänta, och puttas ner i bunken igen om den jäser över. Man gräddar brödet när man har tid att passa ugnen, och när ugnen inte används till något annat.

Gör så här:

Värm upp vatten i vattenkokare (ta någon extra deciliter när du kokar te, t ex) och blanda med kallt vatten i en måttkanna, känn på temperaturen och måtta genom att hälla av överskottet eller lägga till hett eller kallt vatten, tills det blir 6 deciliter ljummet som är lagom för färsk jäst.

Smula 50 g färsk jäst i en stor plastbunke. Häll på vattnet och rör om med en stor slev.

Tillsätt honung. Gräv upp en redig matsked (riktig matsked, inte mått) honung ur någon burk med en sorts honung som du kanske har köpt av misstag och inte tycker så mycket om att äta som den är. Låt honungen smälta i degspadet.

Rör ner ett par deciliter mjöl i degspadet. Blanda gärna vetemjöl och fullkornsråg (jag använder finmalet rågmjöl ihop med enklaste sortens vetemjöl). Täck över bunken med en handduk och låt stå en kvart ungefär.

Degspadet skall bubbla av jäsning. Rör ner resten av ingredienserna.

1,5 teskedar salt. (Det skall vara ungefär 1 tsk per halvliter degspad om man gör en större eller mindre deg.)

En skvätt matolja.

En näve hela hasselnötter. Eventuellt även russin.

Åtminstone 1 liter mjöl till, med något mera vetemjöl än råg.

Täck bunken och låt den stå tills du har tid att ta hand om degen igen.

Efter att degen jäst upp, kan man tillsätta mera mjöl, men det är bra om degen hålls lös och kladdig hela tiden.

Låt jäsa en eller flera gånger, och tryck ner degen i bunken varje gång.

När det verkar vara läge att grädda brödet, ställer man ugnen på 200 grader och tar fram ett par brödformar eller plåtar och bestämmer vilken form brödet skall ha.

Man kan baka ut det som platta paddor på plåt, men jag gör oftast formbröd.

Att knåda på bakbord är kladdigt, så det kan man hoppa över om man fixar att hantera degen med en träslev i en hand och någon sorts skrapa, matsked eller trubbig kniv i den andra.

Släng upp lagoma och lika stora bitar deg på plåten eller i formarna och tryck till dem lite så de får en bra form med en ganska slät yta. Jämna till med en blöt sked eller kniv om det behövs.

Låt jäsa upp ordentligt före gräddningen.

Grädda i någon halvtimme eller mera, och sedan svalna lindade i bakdukar, gärna på galler.