fredag, december 17, 2010

27. a place

Day 27 – Your favorite place

Hur skall vi förstå denna frihetens lockelse? Vilka är de inre behov, ur vilka den uppstår? För att kunna förstå den, måste vi gå tillbaka till de människors förhistoria, som senare söker lösa sina problem genom resignation. 

Karen Horney: Att förverkliga sig själv (1950) 


Ibland fick Agneta förstoppning av att vara enda barnet i storfamiljen i Stenöhuset. Hon blev så påpassad. Alla hade synpunkter på vad hon åt och hur hon åt, och hur hon såg ut och hur mycket eller lite hon badade eller var utomhus eller inomhus och lekte. Att man hade torrdass spelade säkert också in. Men när hon var ute på egna utflykter på andra sidan stängslet, när hon klättrade på de ensliga klipporna utmed stranden i närheten av det övergivna stenbrottets utskeppningskaj, löste magproblemen upp sig och hon fick bråttom till ett avskilt ställe lite i skogskanten. Det var sällan hon tänkte på att ta med en spade utifall att när hon gick iväg för sig själv så där, så hon fick istället försöka komma ihåg att gå tillbaka en annan dag för att skotta ner de torkade korvarna under en jordkoka eller sten.

När hon var tio år hade hon ännu aldrig tänkt tanken att man skulle kunna ha sommarlov utan att vara i farmors hus på Stenö i stort sett hela tiden. Egentligen visste hon ju att det skulle kunna finnas många andra saker att göra på semestern – sådant som andra barn från Lideby pratade om: resa utomlands, åka på läger, hyra stuga på olika ställen eller ha en båt och fara runt i skärgården för att uppleva nya hamnar varje dag. Men det var inte hennes sätt att tillbringa sommaren. Agneta hörde till Stenös stränder och hus.

Det var ett vanligt rött och vitt skärgårdshus med utsikt över farleden. Greta och Gösta köpte huset, med omgivande marker och fiskevatten, vid slutet av första världskriget. Sedan hade familjen Behlkant det som sitt privata paradis, tills Greta dog 1975 och Agnetas pappa och hans syskon inte kunde behålla stället, utan sålde till två renoveringsglada stockholmsfamiljer som länge hade letat efter en större Stenöfastighet med sjötomt.

Men kanske var det aldrig något paradis, eller så är paradis inte så bra att leva i. Där händer ingenting. Den tioåriga Agneta kände sig mycket hemmastadd och speciell i det huset och på stranden utanför. Ändå var det som att befinna sig på en plats där allting redan har hänt. Som en efterlevande eller turist. Nästan inget liv fanns längre kvar i huset eller på tomten – bara döda ting och till död och meningslöshet igenvuxna hagar. En övergiven eka låg i skogen. En brunn fanns som inte längre gav något vatten. En annan brunn fanns som gav mycket vatten, men brunfärgat av alrötter och humus. Inne i husets farstu hängde trasiga regnrockar och stod slitna träskor. Verktyg var rostiga. Färgburkar torra. Det fanns extrasängar i mängder, men ingen ville sova i dem för de var för hängiga. Trasiga gardiner och malätna filtar. Tomma speglar. I vardagsrummet satt vykort på väggen. Meddelanden från för länge sedan döda eller förändrade människor. Bilder från turistorter vars namn inte längre existerade på kartan. Spindelväv. Döda flugor.

Man berättade historier för henne om vad familjen hade haft för sig trettio eller fyrtio år tidigare. Ibland blev hon fruktansvärt avundsjuk på dem som fått vara tillsammans alla de roliga somrarna för längesedan. Och arg för att samma människor var så resignerade och tråkiga numera. Varför skulle hon vara yngst och sist, och dessutom ensam? Hon gick i träskor som något barn hade haft för längesedan, lekte med plankbåtar som hon inte begrep vem som hade snickrat (det verkade inte möjligt att pappa eller farbror Isak någonsin skulle ha lekt med små båtar vid stranden). Hon hoppade på stenar och klippor, badade, gick i skogen, cyklade, rodde, seglade jolle. Alltihop ensam. Det var underbart, men vad skulle hon ha det till? Förresten var det inte hon som ägde det, så hon kunde inte bestämma. Det var alltför många okända ting och det var ett för stort hus och för mycket mark för ett ensamt och försiktigt barn. Agneta kunde inte rå om det, inte fylla det med sin i och för sig stora fantasi.

I undervåningen fanns rummet där pappa och mamma sov. Det var ett stort och soligt rum. På ena sidan var köket. På andra vardagsrummet, med den ständigt brinnande stora öppna elden som värmde huset. Där stod två gungstolar och en liten soffa kring ett runt bord med rutig duk. Farmor och hon lade patiens varje kväll när alla drack te. Muggarna var blå. Limpan serverades med ost och prickig korv på stora skärbräden. Fotogenlampan hängde i taket över bordet. I köket var det gasolspis och gasolkylskåp. Vedspisen användes inte längre. I skafferiet var det myror.

Middagen förbereddes ofta ute på klipporna, med potatisskalningen. Man fick en balja sjövatten och en liten kniv. Det var noga att man inte tappade kniven eller någon potatis när man sköljde baljan i vågorna. Ibland var det strömming till potatisen. Den rensades också ute, och sedan kom måsarna. I matsalen hade alla sina bestämda platser vid det stora bordet. Familjemedlemmar på den fasta bänken runt väggen. Ingifta och bekanta på de antika stolarna mitt emot. Farmor Greta på norra kortändans bänk bredvid telefonen. Hundar under bordet eller vid farmors sida.

Det dröjde ända tills Agneta var nästan åtta år innan hon vågade gå upp för den branta trappan till övervåningen ensam. Sedan fick hon sitt eget sovrum där, i norra snedgarderoben, precis ovanför trappan. Tidigare hade hon delat rum med sina föräldrar. Men det var fortfarande kusligt att gå längre in i övervåningen, genom glasdörrarna från övre hallen. Det bruna träet i dörrarna hade torkat så de blivit skrälliga av många års sol genom verandafönstren. Det fanns två stora rum, tre sovgarderober och ett förråd.

Från sitt lilla rum hade Agneta utsikt över Stenösund och farleden, där Finlandsfärjor och lastbåtar gick sina raka kurser mitt i gyttret av fritidsbåtar som valde egna bogar efter vindriktningen, skumpade i svallet efter den tyngre trafiken eller bara var på väg att korsa sundet mellan Stenö och fastlandet. Fönstret satt så lågt att man kunde ligga i sängen och titta ut över vattnet, även om några höga tallar i strandkanten skymde en del. Fartygens lanternor var tecken på att det yttre livet passerade. De gröna ljusen syntes först i vinkeln genom verandafönstren till vänster, innan hela båten kom fram tvärs huset, så Agneta kunde se vad det var för sort. De röda ljusen dök upp till höger i den del av sundet som hon kunde bevaka, men syntes samtidigt också i verandafönstren, som speglingar. Toppljusen glittrade mellan tallkronorna. Båten gick förbi, akterljuset blev starkare, och så försvann alltsammans ur synfältet.

Om det var vackert väder, brukade morgnarna vara lugna och genomskinligt blå. En ljummen vind drog över ön, och prasslade i aspar och alar runt ängen bakom huset. Sjön var fortfarande så stilla att solen kunde lysa upp det ljusgröna sjögräset på hällar och stenar långt ut. Segelbåtar gled sakta förbi. Man badade, eller satt på trappan och vilade. Andra morgnar blåste det stadigt in mot klipporna redan när Agneta drog ifrån gardinerna. Då var det kallt även om solen sken, och man måste ha jacka eller ylletröja för att kunna vistas på framsidan. Att då cykla upp genom byn till affären vid ångbåtsbryggan, betydde klimatombyte och av med jackan när man väl hade passerat den myggrika blåbärsskogen.

De hade sina cyklar stående där grusvägen upp till byn började. Annars fick man dra dem på den smala stigen genom skogspartiet och över berget varje gång man skulle till affären eller hämta posten i byn. Det fanns inte längre någon körväg ner till Behlkants ställe, så alla som skulle dit fick antingen komma sjövägen eller parkera sitt fordon – cykel, flakmoppe eller traktor – uppe på allmänningen. Man fick då bära eller kärra ner bagage och varor i några hundra meter genom skogen och över bergknallarna. Tidigare hade det funnits en bättre väg ända ner till tomten, genom en hage, men bonden som ägde den var i fejd med familjen Behlkant för att han inte fick lägga nät utanför deras strand, så han hade satt upp massor av taggtråd och en grind som han höll låst även fast han aldrig hade några djur i den hagen.

Farmor Greta och tant Nelly bodde i den lilla stugan högt uppe på berget söder om stora huset. Mamma, pappa och Agneta brukade också bo i lillstugan om de var ute tidigt på våren för att hugga skog och städa huset. Det tog flera dagar att värma upp stora huset med brasor och fotogenkaminer, men i stugan satt en liten fotogenkamin med varmvattenberedare, som cirkulerade värmen i gummislangar runt väggarna. Det var som att sova i en trevlig gammal båt, med fotogenlukten, och med vind runt de tunna väggarna och vågor som slog nedanför klippan där lillstugan strandat som en Ark.

(ur kapitlet "Farleden genom Stenösund" ur en tills vidare övergiven roman. Inte säker på om huvudpersonen verkligen heter Agneta. Tidigare har jag prövat att kalla henne Clara. Synpunkter?)

1 kommentar: