söndag, november 28, 2010

8. a moment

Day 08 – A moment

När det händer andra människor - ens vänner, kanske - sådant som liknar saker man själv varit med om, vet man ibland inte om ens reaktioner handlar om att man faktiskt vill och kan hjälpa dem, därför att ens medkänsla är alldeles äkta och ens vilja att handgripligen göra något för dem grundar sig på att man har praktiska erfarenheter som kan vara till nytta och inte kostar så mycket ansträngning från ens egen sida, eller om det mest handlar om att man behöver bearbeta det man själv en gång drabbades av. Man blir påmind om att man fortfarande har känslor kring det. Förhoppningsvis har man förstånd nog att inte klampa in och delta i en ny och okänd situation som om den var ens egen verklighet, när det som hänt har drabbat någon annan och man faktiskt är alldeles utomstående, trots all empati och all god vilja att ställa till rätta och trösta.

Någon gång i slutet av vårterminen - kanske var det omkring Valborg och Första Maj - sista året i gymnasiet, var en grupp ur klassen på ett studiebesök i en ortodox kyrka i Stockholm. Det var på kvällen, och det var under en gudstjänst som vi väl inte förstod så mycket av.

Kvällen därpå skulle jag ha en fest hemma hos mig för det gäng jag umgicks med. Av någon anledning fick jag på förmiddagen infallet att jag skulle försöka ringa hem till en av killarna, därför att han inte hade varit med på utflykten till kyrkan kvällen innan, fast han borde ha varit det. Han var hemma, och jag frågade om allt var bra med honom och om han skulle komma på min fest. Han svarade lite sakta att han nog inte kunde komma, och sade sedan: "Min pappa dog igår."

Jag sade att jag förstod, och frågade om vi kunde ses om några dagar. Jag kunde kanske komma förbi och så kunde vi gå en promenad? Vi bestämde att jag skulle ringa honom och kolla om det passade på söndagen (eller vad det var för dag - det var en ledig dag ett par dagar senare).

Därefter ringde jag runt till alla i gänget och berättade vad som hänt, och att jag hade ställt in festen.

Detta hände drygt ett år efter att min egen pappa hade gått bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar