måndag, augusti 09, 2010

på svenska också

Duinoelegierna av Rainer Maria Rilke

(översättning från tyska till svenska av Maria Ljungdahl 1986/2010 - pågående - kommer att bearbetas )

Första klagosången

Skulle jag skrika -- vilken av änglarna lyssnade då?
Och om, mot dess natur, någon ur härskaran plötsligt
brann för min sak, förbleknade jag bredvid
den ängelns säkrare uppsyn. För det vackra är endast
det skrämmandes början, det vi nätt och jämnt uthärdar,
men beundrar så, när det ädelt avstår från att
förgöra oss. En ängel skrämmer oss, alltid.
Alltså vet jag att uppföra mig och sväljer mitt
nattliga frestande nödrop. Ack, vem kan vi
vända oss till? Inte änglar, inte människor,
och de känsliga djuren vittrar snart,
att vi inte alls självklart är hemma
i tolkningsvärlden. Kvar åt oss blir kanske
bara att dagligen möta ett visst träd
vid avgrunden; kvar åt oss upptrampade stigar
och bortklemade välkända vanor --, sådana
som drogs till oss, stannade, och så gick de aldrig ur.
Ja, och natten: natt, när vind uppfylld av världsrymd
slår emot oss -- visst var den evigt efterlängtad,
den ljuva besvikelsen, trots att den verkar tröttsamt tung
för ensamma hjärtan. Är natten alls lättare för älskande?
Nej, de döljer ju sig med varandra för ödet.
Och det visste du _ännu_ inte! Släng bort den tomhet du greppade,
låt den gå upp i vår atmosfär; kanske fåglarna finner att
tunnare medium ger en mer innerlig flykt.

Ja, för vårarna var du en tillgång. Mången stjärna
krävde din uppmärksamhet. En våg vällde upp
i det som en gång varit, eller du
gick förbi ett visst öppet fönster,
och en fiol skrek till av lust. Allt detta var uppdrag.
Men fullgjorde du dem? Var du inte alltid ganska
förströdd av att vänta, som om allt pekade på att
du snart skulle få någon att älska? (Var skulle du lägga din kära, då?
Väl ofta får du oväntat besök av okända, skrymmande tankar.
Ibland blir de kvar hela natten.)
Längtar du ändå, så sjung om de älskande; deras
berömda känslor är ännu inte tillräckligt odödliga.
Dem, du nästan avundas: de svikna, fann du
mycket mer älskansvärda än de tillfredställda. Höj
alltid på nytt deras otillräckliga lov;
tänk på att hjälten består -- själva undergången blev bara
en anledning för honom att leva: hans senaste återfödelse.
Men de älskande återtas av en utmattad natur,
som om en andra chans vore en för svår prestation.
Har du prövat Gaspara Stampas metod?
Skulle vilken flicka som helst, när den älskade svek,
ta intryck av detta värdiga exempel och önska: om jag blev som hon?
Skall inte dessa äldsta smärtor för oss äntligen ge frukt?
Är det inte tid för oss att mitt i kärleken befria oss från objektet
och bävande uthärda: som pilen uthärdar bågsträngen, för att i samlad flykt bli _mer_ än sig själv. För ingenstans står allt stilla.

Röster, röster. Lyssna, mitt hjärta, som annars bara
helgonen lyssnade: dem det mäktiga ropet
lyfte från jorden; de knäböjde ändå,
helt omöjliga, utan respekt:
_så_ var de hörsamma. Inte, som du uthärdade _Guds_
stämma, slagen till marken. [Bei Weitem, tolkad som "med utsträckning", dvs liggande på marken]
Men avlyssna suset, det oavbrutna meddelande som bildas av tystnad.
Nu brusar det emot dig ifrån alla unga döda.
Var än du gick in i en kyrka, i Rom och Neapel,
tilltalades du inte tyst av deras öden?
Eller en inskrift steg upp i relief framför dig,
som det nyligen hände med tavlan i Santa Maria Formosa.
Vad vill de mig? Sakta skall jag putsa bort fläcken
av medlidande, som ibland hindrar deras andars rena rörelse lite grann.

Visst är det sällsamt, att inte mer bebo jorden, att inte mer
utöva knappt inlärda konster, inte tilldela rosor, eller andra
envist löftesrika ting, något inflytande över vår framtid;
vad man var i oändligt ängsliga händer, är man inte mer, man
lägger bort sitt eget namn, som en trasig leksak.
Sällsamt, att släppa sina önskningar. Sällsamt, att se allt,
som hade ett sammanhang, lösryckt fladdra i rymden.
Och döden är så tröttsam och full av gottgöranden, att man
först efter en tid märker av lite evighet. -- Men de levande gör
alla det felet, att de alltför grovt skiljer oss från dem.
Änglarna (säger man) vet ofta inte, om de rör sig bland levande
eller döda. Den eviga strömmen river ständigt med sig alla
åldrar ur de två områdena och överröstar dem i båda.

Slutligen behöver de oss inte mer, de tidigt bortryckta, man
avvänjer sig från det jordiska, som man milt växer ifrån
modersbröstet. Men vi, som så stora hemligheter nyttjar, sådana
saliga framåtskridande, ur sorgen upprinnande --: kunde vi
undvara dem? Om än sagan är oförstådd, om den första musiken,
som en gång bröt fram ur förstelnade klagosången om Linos;
först på en skräckslagen ort, som en nästan gudomlig yngling
plötsligt för alltid har lämnat, sattes tomrummet i sådan
svängning, att vi ännu rycks med, den tröstar och hjälper.




Andra klagosången

En ängel är alltid fasansfull. Och ändå, mot bättre vetande,
åkallar jag er, själens farliga fåglar. Ve mig!
Fjärran Tobias tid, då den mest lysande stod framför enkla ytterdörren,
inför resan något förklädd, redan mindre skrämmande;
(lik ynglingen själv, som nyfiken tittade ut).
Klev ärkeängeln nu, hotande, från långt bortom stjärnorna
ett enda steg ner mot oss; vilt hamrande skulle vårt eget hjärta
slå ihjäl oss. Vilka är ni?

Tidigt fulländade, skapelsens ungdomsverk,
högdragna, morgonrodnande höjdpunkter
av allt skapat, -- pollen från en blomstrande gud,
ljusets fortplantningsväg, korridorer, trappor, troner,
rymder av närvaro, sköldar av lycka, ett tumult av
utbrutna känslostormar och plötsligt, enstaka,
_speglar_: som återställer den uttömda skönheten
till de egna anletsdragen.

För om vi har känslor, förflyktigas vi; ja, vi
utandas då vår själ; från sprakande brasa till tynande glöd,
och sist en svag rökslinga. Och då säger väl någon till oss:
ja, jag är berusad av dig, detta rum, själva våren
uppfylls av dig… Vad hjälper det, han kan inte hejda oss,
vi försvinner, in i honom och omkring honom. Dessa skönheter,
vem håller tillbaka dem? Oupphörligt lyser deras ansikten upp,
för att slockna igen. Som daggen lämnar ett nyutsprucket blomblad

[…]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar