listigt värre

Såg en vandrande lista hos bloggen Syster Dyster men tänker inte kattpasteja den och fortsätta i samma oförändrade anda. Här är en kraftigt redigerad version:

1. Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln sista gången i går kväll?
tänkte att jag har långt hår och trivs med det

2. Hur mycket smycken har du på dig?
inga, det är läskigt med smycken, de kliar och nyps, och skramlar

3. Vilket ord rimmar på “Hej!”?
nej

4. Favoritställe?
en rödmålad trätrappa med utsikt över vatten i norra skärgården – har inte varit där sedan 1972, och möjligen var inte trappan röd längre ens då

5. Vem på missade samtal-listan på telefonen ger dig dåligt samvete?
en person som saknar email och som jag misstänker vill träffa mig för att prata fast jag inte har orkat kolla vad hen vill

6. Vilken är din ringsignal på mobilen?
intro plus några sångrader från “Well You Needn’t” : You’re talkin’ so sweet, well you needn’t.You say you won’t cheat, well you needn’t. You’re tappin’ your feet, well you needn’t. It’s over now, it’s over now…

7. Vad ser du för program/webbläsarfönster på datorn just nu?
safari: blogger, facebook, inboxen, google reader, twitter, wikipedia, google
övrigt: adium, finder

8. Reflekterar du över vem du är, eller accepterar du andras stereotypa definitioner av dig?
jag tänker, alltså finns jag

9. Vad är det för märke på skorna du helst använder?
asics kayano, men jag misstänker att de fixerar själva foten för bra och därför inte är bra för trasiga fotleder, eftersom den vänstra inte läker som den ska efter att jag trampade snett och ramlade ner från ett trädäck hemma på tomten i början av sommaren

10. Ljus eller mörk choklad?
gärna blandad, men annars oftast mjölkchoklad av den inte alltför söta sorten (Marabou är frånstötande numera), och någon enstaka gång vit choklad med hasselnötter

11. Vad tycker du om personen du fick denna enkät av/hittade denna enkät hos?
av någon anledning har jag nog alltid avstått från att formulera en åsikt om henne ens inför mig själv, eftersom det verkat bäst så – hon är den hon är, och det skall inte jag tycka vare sig bu eller bä om

13. Vad gjorde du vid midnatt?
övningssjöng en jazzlåt från 30-talet, med förprogrammerat komp från ett keyboard

14. Vad står det i ditt senast mottagna SMS?
du har ett paket att hämta

15. Var ligger din närmaste badplats?
vid Trälhavet, men jag har aldrig badat där – allra närmast är faktiskt en liten insjö, men den har jag också avstått

16. Vilket språk använder du mest?
skriftspråk

17. Till vem sa du “jag älskar dig” senast?
sådant säger inte jag

18. Vilket djur rörde du senast?
har en katt

19. Hur många olika sorters mat och dryck har du i förråden?
det mesta av vanliga grejer, utom vin och tårta

20. Hur många facebookvänner har du och varför?
jag samlar på kontakter från olika kretsar jag varit aktiv i och 110 är dagsnoteringen – det varierar lite med de som ibland avaktiverar sina konton men sedan kommer tillbaka

21. Vilken del av ditt liv har varit bäst hittills?
de okomplicerade bubblorna av omedelbar glädje, meningsfull gemenskap och framtidshopp man befinner sig i tillfälligt då och då, särskilt under ungdomen – fast “bäst”, nja, jag vill nog ha ut mera av livet än så, det får inte vara för enkelt, liksom

22. Din värsta fiende?
samhället?

23. Vad har du för skrivbordsbild på datorn just nu?
förra sommarens enda röda ros på klängrosen som målarfirman trampade ner när de målade om husen i år – fast nu har rosorna kommit tillbaka!

24. Vad var det senaste du sa till någon?
hej då

25. En miljon dollar eller förmågan att läsa andras tankar?
försök inte – jag hör vad du tänker egentligen!

26. Gillar du någon särskild lite mindre än de förtjänar?
ja

27. Senaste musikstycket du lyssnade på?
jag sjunger och spelar mycket oftare själv än jag lyssnar på andras inspelade musik, så jag vet inte vad det kan ha varit

på svenska också

Duinoelegierna av Rainer Maria Rilke

(översättning från tyska till svenska av Maria Ljungdahl 1986/2010 – pågående – kommer att bearbetas )

Första klagosången

Skulle jag skrika — vilken av änglarna lyssnade då?
Och om, mot dess natur, någon ur härskaran plötsligt
brann för min sak, förbleknade jag bredvid
den ängelns säkrare uppsyn. För det vackra är endast
det skrämmandes början, det vi nätt och jämnt uthärdar,
men beundrar så, när det ädelt avstår från att
förgöra oss. En ängel skrämmer oss, alltid.
Alltså vet jag att uppföra mig och sväljer mitt
nattliga frestande nödrop. Ack, vem kan vi
vända oss till? Inte änglar, inte människor,
och de känsliga djuren vittrar snart,
att vi inte alls självklart är hemma
i tolkningsvärlden. Kvar åt oss blir kanske
bara att dagligen möta ett visst träd
vid avgrunden; kvar åt oss upptrampade stigar
och bortklemade välkända vanor –, sådana
som drogs till oss, stannade, och så gick de aldrig ur.
Ja, och natten: natt, när vind uppfylld av världsrymd
slår emot oss — visst var den evigt efterlängtad,
den ljuva besvikelsen, trots att den verkar tröttsamt tung
för ensamma hjärtan. Är natten alls lättare för älskande?
Nej, de döljer ju sig med varandra för ödet.
Och det visste du _ännu_ inte! Släng bort den tomhet du greppade,
låt den gå upp i vår atmosfär; kanske fåglarna finner att
tunnare medium ger en mer innerlig flykt.

Ja, för vårarna var du en tillgång. Mången stjärna
krävde din uppmärksamhet. En våg vällde upp
i det som en gång varit, eller du
gick förbi ett visst öppet fönster,
och en fiol skrek till av lust. Allt detta var uppdrag.
Men fullgjorde du dem? Var du inte alltid ganska
förströdd av att vänta, som om allt pekade på att
du snart skulle få någon att älska? (Var skulle du lägga din kära, då?
Väl ofta får du oväntat besök av okända, skrymmande tankar.
Ibland blir de kvar hela natten.)
Längtar du ändå, så sjung om de älskande; deras
berömda känslor är ännu inte tillräckligt odödliga.
Dem, du nästan avundas: de svikna, fann du
mycket mer älskansvärda än de tillfredställda. Höj
alltid på nytt deras otillräckliga lov;
tänk på att hjälten består — själva undergången blev bara
en anledning för honom att leva: hans senaste återfödelse.
Men de älskande återtas av en utmattad natur,
som om en andra chans vore en för svår prestation.
Har du prövat Gaspara Stampas metod?
Skulle vilken flicka som helst, när den älskade svek,
ta intryck av detta värdiga exempel och önska: om jag blev som hon?
Skall inte dessa äldsta smärtor för oss äntligen ge frukt?
Är det inte tid för oss att mitt i kärleken befria oss från objektet
och bävande uthärda: som pilen uthärdar bågsträngen, för att i samlad flykt bli _mer_ än sig själv. För ingenstans står allt stilla.

Röster, röster. Lyssna, mitt hjärta, som annars bara
helgonen lyssnade: dem det mäktiga ropet
lyfte från jorden; de knäböjde ändå,
helt omöjliga, utan respekt:
_så_ var de hörsamma. Inte, som du uthärdade _Guds_
stämma, slagen till marken. [Bei Weitem, tolkad som “med utsträckning”, dvs liggande på marken]
Men avlyssna suset, det oavbrutna meddelande som bildas av tystnad.
Nu brusar det emot dig ifrån alla unga döda.
Var än du gick in i en kyrka, i Rom och Neapel,
tilltalades du inte tyst av deras öden?
Eller en inskrift steg upp i relief framför dig,
som det nyligen hände med tavlan i Santa Maria Formosa.
Vad vill de mig? Sakta skall jag putsa bort fläcken
av medlidande, som ibland hindrar deras andars rena rörelse lite grann.

Visst är det sällsamt, att inte mer bebo jorden, att inte mer
utöva knappt inlärda konster, inte tilldela rosor, eller andra
envist löftesrika ting, något inflytande över vår framtid;
vad man var i oändligt ängsliga händer, är man inte mer, man
lägger bort sitt eget namn, som en trasig leksak.
Sällsamt, att släppa sina önskningar. Sällsamt, att se allt,
som hade ett sammanhang, lösryckt fladdra i rymden.
Och döden är så tröttsam och full av gottgöranden, att man
först efter en tid märker av lite evighet. — Men de levande gör
alla det felet, att de alltför grovt skiljer oss från dem.
Änglarna (säger man) vet ofta inte, om de rör sig bland levande
eller döda. Den eviga strömmen river ständigt med sig alla
åldrar ur de två områdena och överröstar dem i båda.

Slutligen behöver de oss inte mer, de tidigt bortryckta, man
avvänjer sig från det jordiska, som man milt växer ifrån
modersbröstet. Men vi, som så stora hemligheter nyttjar, sådana
saliga framåtskridande, ur sorgen upprinnande –: kunde vi
undvara dem? Om än sagan är oförstådd, om den första musiken,
som en gång bröt fram ur förstelnade klagosången om Linos;
först på en skräckslagen ort, som en nästan gudomlig yngling
plötsligt för alltid har lämnat, sattes tomrummet i sådan
svängning, att vi ännu rycks med, den tröstar och hjälper.

Andra klagosången

En ängel är alltid fasansfull. Och ändå, mot bättre vetande,
åkallar jag er, själens farliga fåglar. Ve mig!
Fjärran Tobias tid, då den mest lysande stod framför enkla ytterdörren,
inför resan något förklädd, redan mindre skrämmande;
(lik ynglingen själv, som nyfiken tittade ut).
Klev ärkeängeln nu, hotande, från långt bortom stjärnorna
ett enda steg ner mot oss; vilt hamrande skulle vårt eget hjärta
slå ihjäl oss. Vilka är ni?

Tidigt fulländade, skapelsens ungdomsverk,
högdragna, morgonrodnande höjdpunkter
av allt skapat, — pollen från en blomstrande gud,
ljusets fortplantningsväg, korridorer, trappor, troner,
rymder av närvaro, sköldar av lycka, ett tumult av
utbrutna känslostormar och plötsligt, enstaka,
_speglar_: som återställer den uttömda skönheten
till de egna anletsdragen.

För om vi har känslor, förflyktigas vi; ja, vi
utandas då vår själ; från sprakande brasa till tynande glöd,
och sist en svag rökslinga. Och då säger väl någon till oss:
ja, jag är berusad av dig, detta rum, själva våren
uppfylls av dig… Vad hjälper det, han kan inte hejda oss,
vi försvinner, in i honom och omkring honom. Dessa skönheter,
vem håller tillbaka dem? Oupphörligt lyser deras ansikten upp,
för att slockna igen. Som daggen lämnar ett nyutsprucket blomblad

[…]

apropå vattensporter

Vattenskoter verkar vara ett bra redskap för yrkessjöfolk som behöver en liten och smidig farkost som går extremt fort och kan manövreras in på grunt vatten. Fungerar säkert utmärkt bra för patrullering och sjöräddning. Men när vattenskoter används för nöjes skull av hänsynslösa vattenturister är det är ett vidrigt och onaturligt inslag i badviken eller segelleden.

Jag är uppvuxen med att man självklart är trevlig, hjälpsam och tolerant mot andra när man vistas på sjön eller i en hamn. Det betyder att jag ställer krav på mig själv att utan att gnälla tolerera vattenskidåkare utanför badstället, klantiga seglare på fjärden, dryga motorbåtsförare vid bryggan, störande småbarn som cirklar runt med motoriserad gummijolle i gästhamnen, och allt annat man råkar möta. Behöver de assistans av något slag, t ex bogsering eller hjälp med förtöjningen ställer jag upp.

Men jag har en gräns. Folk som kör vattenskoter för sitt eget nöjes skull har jag ingenting alls gemensamt med. De kommer körande med bilen och ett släp med skotern på, sjösätter leksaken och bränner iväg varv på varv med tjutande motor och sprutar vatten omkring sig. Så in till bryggan igen, skriker hysteriskt om hur underbart det är att köra på vattnet, tar med sig ett barn ut ett par varv på sjön igen, kommer in efter några minuter. Upprepar. När de tröttnar tar de upp farkosten igen och sätter sig i bilen. Inte en blick på sjön eller naturen. Inga ord om att det är vackert där de är. Ingen tid att stanna upp och lyssna på sjöfåglar eller förstå hur havet eller insjön används av andra människor och djur. Inte fattar de att de skrämmer andra varelser och riskerar att köra över badande människor och fåglar. Inte ser de att vattnet från skotern sprutar rakt ner i någons jolle och att ägaren måste hoppa ner i den för att ösa den.

Så jag vänder demonstrativt ryggen till om jag möter en vattenskoteråkare på en brygga.