söndag, januari 03, 2010

Kommunikation och social kontroll

Före internet, epost, Facebook och mobiltelefoner fanns det andra sätt att hålla reda på var folk befann sig och kunna kontakta dem. Följande historia, som på grund av mitt dåliga minne för repliker och poänger inte är helt sanningsenligt återberättad, inträffade någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet:

En person, som vid sidan av läraryrket hade uppdrag som övervakare, råkade ut för att en av hans kriminalvårdsklienter inte infann sig till ett avtalat möte och inte heller svarade i telefonen i sin bostad.

Övervakaren bestämde sig då för att inte slå larm direkt. Killen måste ju få en chans att säga något själv om saken först.

Genom killens grannar och bekanta fick han veta att det var möjligt att han hade åkt till en släktings stuga i en by som nog hette så-och-så. Hur kontaktar man någon som är "på resa, med eller utan bil, någonstans i Sverige", utan att behöva ta hjälp av Polisen eller Sveriges Radio?

Man ringer Televerket. Det fanns nämligen inte någon abonnent med killens efternamn på någon adress i den aktuella byn i telefonkatalogen. Så övervakaren ringde telefonisten på Televerket och bad om att få bli kopplad till byn. Vilken abonnent som helst i den byn. Spelar ingen roll vem. "Tack, Fröken."

Och så talar han med den som svarar i en av byns telefoner: "Goddag, mitt namn är (****). Ursäkta att jag stör så här, men jag skulle vilja prata med (killens namn), och har hört att han kanske är på besök i (byns namn). Skulle ni kunna hjälpa till att lämna ett meddelande att jag vill att han ringer mig om han kan komma åt en telefon?"

"Ja, visst. Han var här utanför alldeles nyss! Vänta ett tag, så går jag och ser om han är kvar."

Och så kommer killen själv till telefonen, i ett hus någonstans i byn, och övervakaren blir glad: "Hej du! Så bra att jag fick tag på dig, så jag vet var du är någonstans! Skall vi säga att du ringer mig så fort du är tillbaka i stan igen? Bra."

Men varför var han där? Varför hade han inte hört av sig när han skulle göra det? Vad hade hänt innan han åkte iväg? Var han ensam? Hade han fiskegrejer med sig? När skulle han komma tillbaka? Vad hade han pratat med folket i byn om? Visste de att han hade övervakare och var skyldig att leva ett skötsamt liv och rapportera till Frivården?

Ja, det frågade inte övervakaren, och killen berättade inte. Sådant kallas integritet. Man måste inte veta allt. Det räcker med att kommunikation är möjlig. Det var det som ingick i uppdraget. Övervakarens; den övervakades; Televerkets.

2 kommentarer:

  1. Helt underbar historia. Jag tror att den sociala kontrollen var betydligt högre förr (tja, när du och jag var små). Om jag ställde till något, vilket nog var ovanligt före tonåren, så fick min mamma alltid reda på det på något vis. Och vi bodde ju inte i en by med tre stugor. Frågan är om behovet av kontroll är konstant och när grannar, släktingar etc. inte hinner bry/bor på annan ort sig får man övergå till mer regelrätt Storebror ser dig-övervakning?

    Min mamma var f.ö. mer oroad över var jag var än vad jag gjorde, precis som övervakaren i berättelsen.

    SvaraRadera
  2. Lustigt nog började jag skriva på den där historien utan att koppla den till något särskilt, men sedan insåg jag att hela grejen med lagom mycket övervakning och fungerande sociala strukturer med plats för mänskliga bedömningar är högst aktuellt på både det privata och det världspolitiska planet.

    Se bara på den senaste terroristincidenten på flyget över Atlanten. All den sofistikerade övervakningen, kontrollerna och säkerhetsanalyserna förmådde ingenting, utan det var en människa där och då som ingrep på eget initiativ. Dessutom, om man hade haft rutiner och förstånd att lyssna på riktiga människor som kände och brydde sig om individen, så skulle problemet ha tagits omhand mycket tidigare.

    SvaraRadera