måndag, april 06, 2009

Barndomen och Sången (musikforskning i praktiken)

Detta var problemet - vem skrev musiken till "Barndomen och Sången", och när gavs noterna ut?

Jag har inuti ett gammalt pianoalbum - "Ängsblommor" av Fritz Spindler (1817-1905) - hittat fragment av två svenska sånghäften i liggande format, från gissningsvis mitten av 1800-talet. Inget märkvärdigt i sig, men kul därför att jag inte sett det förut.

En sång av "Sätherberg" (antagligen Herman Sätherberg (1812-1897), författaren till "Studentsången" som tonsattes av prins Gustaf) var det enda som fanns med i sin helhet. Andra namn som anges - till höger i noterna, där praxis idag är att skriva kompositörens namn - är [Johan?] Nybom och C.F. Dahlgren. Här tycks det dock vara fråga om textförfattarna, och tonsättarens namn bör då ha stått på de försvunna försättsbladen till häftena.

Pianoalbumet som de låg i har en kartongpärm med blått tyg, övertäckt med marmorerat brunt papper på fram- och baksidan. På en oval etikett står skrivet med svart bläck "231." och med brunt bläck "Spindler Ängsblommor. 1.2. IJ Crona". Noterna är bundna i fel ordning, först del 2 i serien "Ängsblommor", sedan del 1. Försättsbladen till noterna är från en svensk upplaga utgiven av Abr. Hirsch i Stockholm, men själva notbilderna tycks vara från originalplåtar från en tysk utgåva - "Wiesenblumen" (op.65). Pianonoterna har som brukligt var inget årtal, men anges vara tryckta c:a 1868 enligt vad som sägs om ett exemplar av samma sort i biblioteksdatabasen Libris.


Fragment 1:

Kraftigt papper. Ett enda ark - ena sidan numrerad "11", men baksidan saknar tryck. Liggande format. Innehåller ett notsystem och en textstrof. Musiken är slutet av pianoefterspelet av tonsättning av en dikt av C.F. Dahlgren. Texten handlar om blomsterkransar.

Gissningsvis är detta från ett album från 1831 med sånger för barn av Johan Erik Nordblom, enligt antikvariatsbeskrivningen man kan finna vid en sökning på dahlgren+sång+fortepiano:

Sånger för barn med forte-piano-accompagnement af J. E. Nordblom. Stockholm, Stentryck af Müller, (1831). Tvär 4:o. Litogr. titelblad,+ (blank),+ 3-11 litogr. s. med musik. /.../ Tonssättningar av dikterna ”Stjernorna” och ”Blommorna” av Franzén, ”Hopp och minne” av signaturen Gfm, ”Emmas stjerna” av Böttiger, ”Skridsko-färden” av Hammarsköld och ”Blomsterkransen” av Dahlgren. Tonsättaren Johan Erik Nordblom (1788-1848) var elev till Haeffner, och efterträdde även denne som musikdirektör vid Uppsala universitet, och verkade även som domkyrkoorganist i Uppsala. Han skrev huvudsakligen solosånger, bl.a. till texter av Geijer, men även för manskör. (källa: Centralantikvariatet)


Information om tonsättaren till "Blomsterkransen", ur Nordisk familjebok (webbpublicerad i projekt Runeberg):

Nordblom, Johan Erik, tonsättare, född d. 12 April
1788 i Upsala, sattes 1803 i handel i Stockholm,
men återkom till Upsala och studerade der musik för
Haeffner 1808—4. Sistn. år blef han musikdirektör
vid Gefle gymnasium, hvilken plats han lemnade 1821
och flyttade till Stockholm, der han 1824 blef lärare
i elementar- och kyrkosång vid Musikaliska akademien
och 1827 akademiens ledamot. Vid Haeffners död (1833)
blef han director musices vid Upsala universitet,
med hvilken befattning han två år senare förenade
organisttjensten vid domkyrkan. År 1846 öppnade han i
Stockholm ett sånginstitut, gjorde senare konstresor
i landsorten och uppträdde som konsertsångare. Död
i Upsala d. 25 Dec. 1848. N. var en god sånglärare
och utbildade flere elever. Hans Sångskola utkom
i tre kurser 1836—40 och antogs vid rikets flesta
läroverk. Som tonsättare röjde han melodisk begåfning
och tjusade sin samtid med visorna Ungmön i lunden,
I fallets stund, Vyss, cyss, Vore du ett ax m. fl.,
och af hans mans-qvartetter sjungas stundom ännu
i dag Härliga land, Forntida minnen samt O, låtom
oss svärja ett fostbrödralag. N. kan sägas i en
del melodier bilda en öfvergång mellan Ahlström och
Geijer, mellan den rent haydnska formgifningen och ett
tydligare anslående af nordiska strängar. Han skref
äfven stycken för orkester, flöjt, fagott o. s. v. —
Tvänne barn till N. blefvo bemärkta på sångarebanan,
nämligen dottern Johanna Maria (född i Stockholm d. 23
Maj 1827), som blef elev af I. A. Berg och sjöng
på faderns turnéer och sedermera i hufvudstaden,
der hon 1853 blef gift med tullkontrollören och
tonsättaren P. A. Ölander, samt sonen Hjalmar Henrik N.
(född i Upsala 1842), som först egnade sig åt
affärsllfvet, men 1864 reste till Amerika, der han
fick studera sång på bekostnad af sångerskan Parepa
Rosa och biträda vid hennes konsertresor. Han har
sedermera med framgång sjungit på engelska teatrar.
A. L.



Fragment 2:

Tunnare och sprödare papper än i fragment 1. Min inte särskilt välgrundade gissning är att det inte är riktigt lika gammalt, alltså inte från 1830-talet, utan kanske från 1850-talet eller senare. Jag jämför då med det begränsade urval jag sett av varierande papperskvalitéer och trycktyper i noter och böcker från 1800-talet.

Liggande format. Tre ark, som hänger samman. Det första är numrerat "3." respektive "4." Det andra är numrerat "13" respektive "14". Det tredje är numrerat "15" på ena sidan och saknar tryck på den andra sidan. Därav drar jag slutsatsen att sidorna kommer från ett nothäfte med totalt 15 sidor.

På sidan 3 finns slutet av en okänd strofisk sång i C-dur och 4/4-takt med fyra verser om vin och flickor. Alla verser utom den första slutar med texten "jag vill ha mer, jag vill ha mer, jag vill ha mer, jag vill ha mer".

På sidan 4 finns början av en sång utan titel, D-dur och 3/4-takt, Andantino con moto. Musiken verkar vara av någon sorts menuett-typ. Texten är av Nybom och börjar "Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, ty jag älska kan och sjunga. Kärlek hopp och tro, som små Englar bo uppå barnets späda tunga. Blåser stundom kalt uppå min levnadsstig, Hittar bö- [saknat stycke] -en sorg är tung,"

Enligt "Samlade dikter" (på projekt Runeberg) heter Johan Nyboms dikt "Visa för fattiga barn" och lyder i sin helhet:

Jag är glad och ung,
Ingen sorg är tung,
Ty jag älska kan och sjunga.
Kärlek, hopp och tro
Som små englar bo
Uppå barnets späda tunga.
Blåser stundom kallt uppå min lefnadsstig,
Hittar bönen vägen, himmel, upp till dig.
Jag är glad och ung,
Ingen sorg är tung,
Ty jag älska kan och sjunga.

Blomman är jag lik;
Med det lilla rik,
Klandrar jag ej andras lycka.
Är man blott förnöjd,
Har ock hjertat fröjd,
Gick man än på käpp och krycka.
Kommer dag, så kommer alltid äfven råd,
Och Guds rätter hvila ytterst på hans nåd.
Blomman är jag lik;
Med det lilla rik,
Klandrar jag ej andras lycka.

Derför ung och glad
Båd’ i land och stad
Stämmer jag min lilla visa,
Och i lust och nöd
Och i lif och död
Vill jag Herrans vägar prisa.
Träget arbete och sist en trogen bön
Göra dagen glad och göra qvälln så skön.
Derför ung och glad
Båd’ i land och stad
Stämmer jag min lilla visa.

Enligt "En sjuttioårings minnen" (Carl Rupert Nyblom) sjöngs dessa verser på en norsk folkmelodi när han gick i skolan i slutet av 1830-talet:

"Den Oldbergska skolan var fördelad i klasser, efter
hvad han vill minnas i tre. I den första satt han två
terminer, vår och höst 1838: där inhämtades stafning
och innanläsning samt första grunderna i räkna och
skrifva, allt efter Oldbergs bok »Hemskolan», där
man emellanåt äfven öfvade minnet med att lära sig
åtskilliga där inströdda verser, af hvilka några äfven
sjöngos. Han minns särskildt Nyboms sång för barn,
som började så:

Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, med varmt
hjärta kan jag sjunga.

Kärlek, hopp och tro som små änglar bo uppå barnets
späda tunga o. s. v.

Den sjöngs på en välbekant norsk folkmelodi."

På sidan 13 och överst på sidan 14 i mitt okända notfragment finns slutet av en okänd sång i käck Haydn-aktig (typ äldre tysk dans) 3/4-takt och D-dur. Texten lyder: "Står jag i dalen och ser dig på höjden, Glad såsom fågeln jag flyger dit opp, jag flyger dit opp jag flyger dit opp. O, jag vill dela den himmelska fröjden, sjunga med dig uppå Alpernas topp. Sjunga med dig uppå alpernas topp. A-a-a-a-a...."

Slutligen, på sidan 14 och 15 finns hela musiken och alla verserna till den strofiska sången "Barndomen och Sången". Tonarten är Ess-dur och den går i 2/4-takt, Andante Amorende (? ser ut att stå "Amorevde"). Textförfattare angiven som Sätherberg. Jag har gjort en avskrift (ej faksimil) av noterna, och de kan ses i form av pdf här.


Jag har sökt på sångens namn och på Herman Sätherberg i bland annat biblioteksdatabaser - och de musikarkiv och notförteckningar som går att leta i online - utan att hitta mera information, så jag vet inte ens vilken av Sätherbergs diktsamlingar den möjligen kan komma från. Förutom de 3-4 mest kända tonsättningarna av hans dikter - "Studentsång" (musik: prins Gustaf), "Längtan till landet" (="Vintern rasat", musik: Otto Lindblad) och "Glad såsom fågeln" (musik: prins Gustaf) - har jag hittat enstaka referenser till exempel på att hans texter har tonsatts av bland andra Mathilda d'Orozco (Montgomery) Gyllenhaal, men det fanns många svenska sångkompositörer kring mitten av 1800-talet. Jag har läst vad som står om den epoken och om utgivningen av noter i verket "Musiken i Sverige", för att få idéer om vem tonsättaren skulle ha kunnat vara. Redan utan att gå till arkiven kan man sedan hitta exempel på noter från tiden genom de faksimilutgåvor av äldre svensk musik som går att beställa på nätet. Exempelsidor finns på Hans Ahlborg Musik. Men där har jag inte hittat någonting som hjälper mig att få svar på frågan om tonsättaren till "Barndomen och Sången".

v.1.
Sommarhimmel, ljusblå sky,
Stoj och lekar, rosig hy,
Mamas famn och Pappas skänker
ack med saknad än jag tänker
på den sälla barndomstid
Med sitt joller och sin frid!
Med sitt joller och sin frid!

v. 2.
Frö ur jorden växer opp
År från år med rosig knopp;
Vårsky kommer, lärka vaka
Vänder till sin äng tillbaka;
Men till barnets glada vår
Aldrig mer du återgår.

v. 3.
Blott alt längre irra vi
Från dess portar Hvad vi bli,
Hur vi öden må förbyta;
Alla blommor dem vi bryta,
Bära se'n en annan färg,
Vissnade i blad, i märg.

v. 4.
Ty de barnsliga de små
Perlor uti ögon blå,
Känslans himlatårar rinna
Hastigt undan och försvinna:
Der som källan torkat ner
Speglas ingen himmel mer.

v. 5.
Ingen sångarfågels röst
Klingar genom stormig höst:
Ulfven ryter vildt i hågen;
Dimman gråter; kalla vågen
På det stormbebodda haf
Blott sin fradga speglar af.

v. 6.
Men - i sångens sköna frid
Känner jag den fordna tid,
Känner den vid fågelns qvitter,
När i skogens ro jag sitter
Och uti den lätta vind
Torkar daggen från min kind.

v. 7.
Derför är mig sången kär;
Sångens lif en barndom är:
Derför sjung, o sångarhjerta,
Lifvets fröjd och lifvets smärta,
Tills uti en skön minut
Lifvets dickt du sjungit ut.

(Herman Sätherberg)

Uppdatering 5 april 2013: genom Visarkivets utmärkta webbfrågetjänst har jag fått hjälp att konstatera att min gissning var korrekt - musiken till den sång med samma titel och Nordblom som tonsättare som finns i deras arkiv (s. 90 i del tre av "Det sjungande Sverige" tryckt 1875) ser likadan ut som mitt exempel, fast de är från olika utgåvor. Barndomen_och_sangen_Bi_02247_090_0001.pdf

Ny länk till noterna i den form jag noterade dem som en avskrift av originalet
"Barndomen och sången" som pdf på Scribd.com

lördag, april 04, 2009

tankar och läsefrukter om text och verklighet

(Efter ett dokument påbörjat år 1998 och avslutat år 2000. Lätt redigerat år 2009. Filen var bara med viss möda läsbar i moderna program. Sommaren 1999 flyttade vi från Göteborg till Stockholmsområdet igen, men pga ett försenat husbygge var vi hemlösa från 24 juli till 19 oktober, och bodde hos släktingar och i en lånad lägenhet, medan större delen av våra ägodelar var magasinerade i Göteborg. Samma kväll som vi flyttade in i huset föddes vår katt Murre i ett annat hus i byn.)


Frågeställningar:

Hur kan man betrakta textfenomenet som natur respektive kultur? Vad är ett verk? Vad menas med ångbåt? Vad gör en flundra? Varför är Pippi inte en fågel?


[1]
Ut ur paradiset - tanken påklädd ordets skydd. Fårskinnet med pergamentet, fikonlövet med papyrusarket, linneklädnaden med brevpappret - allt hänger ihop som väven själv. Textil som skydd och prydnad. Text som befästning och uttryck. Trollformler för att binda naturen med ordvävar. Handen och tanken bearbetar naturens utgångsmaterial och kulturens halvfabrikat. Plocka, klippa, karda, spinna, nysta, varpa, fläta, väva, binda, sticka, snörpa, knyta, skära till, sömma, brodera, fästa, låta tråden löpa... Det textila hantverket är självklar metafor för ordkonsten, och får därför inte glömmas som överordnad tankestruktur för texten. Över textilslöjden återfinns ursprunget till den viljestyrda vävnadskonsten. Konstnärsinstinkten erkänner närhet till djurens bobyggande och fångstredskap. Naturen är metonym till artefakterna; textilen metafor för kulturbygget. Var går gränsen mellan textande människor och hantverkande djur? Bävern bygger flätade trädfällen, skatan stickar bo med brutna pinnar, spindeln spottar silvriga spetsar och larven spinner masksovsäck. Alla vill skydda sig och sitt genom sinnrika byggen runt sin egen livsform. Shelley skrev om diktandet som ett småkrypshantverk med odödlighetssyfte:

The spider spreads her webs, whether she be / In poet's tower, cellar, or barn, or tree; / The silk-worm in the dark-green mulberry leaves / His winding-sheet and cradle ever weaves: / So I, a thing whom moralists call worm, / Sit spinning still round this decaying form, / From the fine threads of rare and subtle thought - / No net of words in garish colours wrought / To catch the idle buzzers of the day - / But a soft cell where, when that fades away, / Memory may clothe in wings my living name, / And feed it with the asphodels of fame / Which in those hearts which must remember me / Grow, making love an immortality.

(P B Shelley: Letter to Maria Gisborne, 1820)


[2]
Om text omvänt är metafor för vävnad och bygge så skriver människan omkring sig för att klä sig och bo. Text för att leva, text om sitt liv i döden. Penelope river upp sin text i natten. Nornorna nystar upp inslaget, har det med i nya intriger, narrar berättaren till nya trådar, varpar vepor, torkar dårarnas tårar. Bottenmönstret beror av varpens bredd och inslagets färg, men botten av en text är ingenting annat än yta. Texturen är ytstruktur på alla ledder, texten är ingenting så djupt som en sjunken dröm, utan bara en dörr till en verklig boning där innehållet är en levande form. Alltså är formen själva innehållet och behållaren en textlig container, en kokong för lättflyktiga tankar på en resa i tidens rum. Rymdschabraket Aniara är en död text av plåt - ett bra exempel. Bara en instängd läsare som kan föreställa sig formen på sina egna känslor kan blåsa nya ordbubblor i maskinrytmen. Riktar sig resan in på odödligheten är revan i väven och den tappade maskan i trikån de hål som nya texter kan växa in i, växla spår och töja tyget till skydd för nya former som flyter i varandra som vattenmassor, massmedier och översättningar översvämmar varann i ytterligare värderade valutor. Överrocken skyddar mot snöfallet medan författaren snubblar på den sista tråden - Det var nära ögat! Närsynt läsning, näsan nuddar, nosar, nyser. Boken är dammig. Nyss, har jag kommit så långt med garnet? Dags att upprepa: länge än... Det finns ingen gräns...


[3]
En värld är varje människa... Ett verk är varje tolkning? När Goodman/Elgin diskuterar förhållandet mellan världen och verket, börjar de med att konstatera att den här världen som vi tror att vi alla lever i och kan referera till - den finns egentligen inte? De menar att existensen av en värld är beroende av de kognitiva symbolsystem som används för att slå fast att den finns. En världsbeskrivning kan därför inte finnas i flera kontrasterande versioner och ändå beskriva samma verklighet (eller värld). Ett litterärt verk kan däremot finnas i motstridiga versioner och ändå vara tolkningar (eller verkbeskrivningar) av samma text, utifrån olika världars uppfattningar. Ett verk kan också finnas i flera tolkningar i en och samma värld (eller värd!) och då referera till en och samma existerande text. Frågan är då framförallt vilket som kan anses vara själva Verket: originaltexten (direkt från författarens huvud, utan eventuella skrivfel i manus) eller en tolkning av den (och dessutom: den enda rätta tolkningen, alternativt vilken tolkning som helst)? I vilken värld finns texten och i vilken finns tolkningen? Hur är förhållandet mellan dem? Släktskap, identitet eller ingen relation alls? Vad händer sedan med verket när världen upphör att finnas? Den enda världen - gemensam för alla och entydigt beskrivbar - har ju enligt Goodman/Elgin [om jag förstod det rätt, vilket jag misstänker att jag inte gjorde] aldrig funnits, så den behöver vi inte sakna. Däremot kan man - och nu drar jag vidare i egna tankespår som inte enbart utgår från Goodman/Elgin - diskutera vad det var för värld som verkets text tillkom i. Den världen bestod av författarens liv och medvetande, med dåvarande uppfattningar om verkligheten och konsten, och var en dynamisk bakgrund till skapelsen av verket, dvs texten. Finns den världen (dvs värden, den som hyser medvetandet om världen!) kvar ögonblicket efter textens färdigställande och överlämnadet till offentligheten? Ja, om författaren inte omedelbart upphör att finnas till som medvetande. Därefter kommer världen fortsätta att förändras, tills den så småningom inte längre är samma värld som den där verket skapades. Verket befinner sig inte heller längre enbart i den världen, utan är utkastat i det moln av samtida världar som har möjlighet att ta emot det. Efter samtiden kommer framtiden, med sina nybildade moln av receptions-, tolknings- och adaptionsvärldar (jag har skrivit en hel del om tidsaspekten på tolkningar i min C-uppsats i musikvetenskap - tillämpat på det narrativa innehållet i en 1800-talssång - och då använt en analysmodell som jag kallar en multikron interpretationsmetod). Det är då inte i alla lägen väsentligt att känna till författarens avsikt med verket och tro att den finns i texten.


[4]
Claude Levi-Strauss tolkar flundran i den västkanadensiska myten (om hur den svåra sunnanvinden fick ge med sig och bara blåsa varannan dag) som en binär operator, dvs en symbol för växlingen mellan två diskret skilda tillstånd, som kan vara Ja/Nej, Sant/Falskt, 1/0, eller On/Off (vinden blåser/vinden är still). Problemet kan bara lösas med ett antingen-eller, dvs en binär operation. Det är tydligen inte en vind som kan tämjas gradvis, därför passar flundran som förhandlare. Plattfisken kan förenklat betraktas som en tvådimensionell figur. Antingen ser man den runda konturen uppifrån eller nerifrån, vilket motsvarar nollan, eller ser man fisken från den smala kanten, vilket ger en etta. Flundran kan kanske också ses som en bild av jorden - en platt skiva - eller den runda månen, som växlar faser lite mer kontinuerligt. Det vore en tänkbar icke-binär förklaring till flundrans roll i myten - att vindriktningen (med längre cykler än varannan dag) styrs av månens faser, och att månens representant i havet är flundran. Det vore då ett kontinuerligt: "ja, blås på" till sunnanvinden under nedan och ny, och ett "nej, var still" under fullmåne. I den digitala världen, där man räknar logiska ettor eller nollor, utan gradvisa förändringar, finns ytterligare en möjlighet att tolka flundrans positioner som tecken för händelser och informationsflöde. Fisken som rör sig mellan de två världarna eller tillstånden är ju den som gör informationsutbytet möjligt. De logiska kretsarna opererar med 1 och 0 som värden, vilket är statiska tillstånd. För att sända information från ett ställe till ett annat krävs också en kanal, som kan ha värdet "in" eller "ut" för riktningen på de data som passerar. Flundrans tecken fungerar här som symboler för dynamiska tillstånd, i det binära paret I/O (In/Out).


[5]
Verk som finns i flera tryckta, illustrerade och översatta versioner, och dessutom i adaptioner för olika medier, ger goda möjligheter att fundera över vad som ger identitet till ett litterärt verk. Ta till exempel "Pippi Långstrump". Är Astrid Lindgrens text i manuset till originalutgåvan själva Verket? Eller är den texten bara en tolkning till skriftspråk av den saga om Pippi som hon berättade för sin dotter vid läggdags, långt innan tanken kom att skriva en barnbok? För övrigt var det ju dotterns idé att uppfinna Pippi-gestalten, vilket gav upphovet till Astrid Lindgrens produktion av texten. Kanske hade dottern ursprungligen en helt annan tanke om hur verket "Pippi Långstrump" skulle gestalta sig? På receptionssidan börjar kedjan kanske på ett liknande sätt, med ett barn som ber om en godnattsaga. Föräldern plockar då fram en video med Pippi. Verket Pippi Långstrump är i stort sett detsamma, men Pippi Långstrump kan se väldigt olika ut. Jag vill verkligen (!) inte betrakta alla dessa Pippi-uppenbarelser som olika verk, då de så uppenbart (för alla barn! Bevare oss för filosofer!) har en gemensam historia och idé. En filosofisk nödlösning blir att hoppa upp i Platons idévärld. Alla tänkbara världars alla tänkbara Pippi-texter kan då ses som ofullständiga realiseringar av det idealiska verket om den självständiga flickan med det roliga namnet. Verket finns. Alla texter på verkets tema är tolkningar, vilka ibland går under samtidigt som världarna som hyste dem. När vi refererar till ett visst verk är det rimligt att anta att vi menar helheten av: 1) författarens intension och text, 2) omvärldens (-världarnas) antagna uppfattning om innehållet och värdet i realiseringen, samt, 3) vår egen privata tolkning (användning) av texten, plus, 4) misstanken att något utöver texten finns där och slinker ur greppet både hos författaren och läsarna, fast ändå bör kunna anas - men aldrig beskrivas.

"For works do not always realize their authors intensions. And even when they do, the realization of those intensions is not always central to the effectiveness or even the identity of a literary work." (Goodman/Elgin, s 55)

torsdag, april 02, 2009

Kid (old poem)


















KID

Det luktar människa, säger rådjuret,
när självömkande människor
känt sig manade att ingripa till oskuldens försvar.
Vems oskuld?
Djuret vill aldrig mer se sin skapelse sedan.

Att bryta sig in i en relation -
som den mellan två vänner som känner varandra
tillräckligt för att kunna vila
i några lättjefullt utsträckta meningar i ett brev -
är lika brottsligt.
Efteråt luktar det väldigt främmande om breven.

Ljuset blöder, vätskar ur isskrapade himlar därbortom.
Rinner, kromatograferar - upp från horisonten, ner i bukten -
och spär ut sig
som en trög sockerlösning i ett glas kallt vatten.

Jag tänker en rygg, ärret på en arm, ljusspel bakom huden.
Rysningar av dunkelhet och skugga färdas
genom stenarna och ner igen,
där alla tankar liknar varann.

Minns den gyllene klarheten
när ljuset pressas in i en byggnad,
under trycket av en barvintersöndags regn
i en Tegnérlada på högslätten,
och lågorna bär ett rent flöde av mänskliga röster
som skriver kärlek till nuet på alla försiktigt målade väggar.

Hemkänslor.
Lukten av vedeld genom hela året.
Frusen jord som gör motstånd mot stövlarna.
Förkrympta och bleknade rosor mellan huset och berget.

Prasslande bladrester, fladdrande rödgula lönnbrev -
allt som händer och fötter här ovanpå jorden.

Den där kakelugnen...
Första gången såg jag den knappt.
Det blev en överraskning
att se att den var så grant dekorerad
med målningar, huvudknopp och blanka luckor,
och förstå att den, med sin lyssnande uppsyn,
hade stått där hela tiden. I detta rum
som jag betraktat som ett trångt och fantasilöst behandlingsrum.
Sedan - i drömmen - när kakelugnen
plötsligt befann sig i ett hörn av min egen usla bostad,
och den talade till mig...

Och det andra huset - det gedigna, innehållsrika,
där min lugna klokhetstid väntar -
men jag själv råkade somna i trädgården utan att våga gå in.
Planket. Den ensamma röda dörren
som stod och slog högt uppe i luften,
som en ödelagd själ efter en hjärnblödning.

Bönderna svär och gråter
när de åter kör fast med skördemaskinen
i ett rådjurskid som sökt skydd på åkern.

Jag måste ha barn och djur omkring mig för att inte dö.
Men jag vet sällan vad jag skall ta mig till med dem.
De vill alltid något annat än jag kan.

Plötsligt står jag med ett ungt fruktträd i famnen.
Rötterna är uppe. Det är mitt i vintern. Jag har inte gjort rätt.
I garaget finns räddningen.
Under sladdlampans inburade sken slår trädet ut i blått.

Så sällan man får skratta här, gråter koltrasten
som sitter i teveantennen
på taket till det Funktionalistiska slottet.
Och skatan svarar när hon har lust.

Stenväggarna stänger ute alla naturliga ljud.
Konserverar hushållsmaskinernas surr
och människornas glättiga babbel och lögner.

Klapper med halvhöga marinblå skor över nylackad parkett.
Flygeln har hårda, ostämda strängar.
Man kan inte sjunga -
bara äta och prata och flina ironiskt med munnen.

Nätterna igenom vakar de gröna digitalklockorna
på videon och mikron över de stilmässigt vanställda rummens invånare.
Ännu inga döda råttor i trossbottnarna.

Men det var så länge sedan jag hade feber vid den gatan -
så att oljepannans skakningar skrämde upp mig ur sängen på natten,
när jag drömde om eld och explosioner.
Så långt borta de spindelvävsgrå eftermiddagarna,
när bara rostad råglimpa med björnbärssylt kunde värma mig.
Men också länge sedan jag kunde öva
för revansch i biljardmatcherna.

(Maria Ljungdahl 1993-1999)