fredag, oktober 31, 2008

En gammal dikt om tiden

Tid


Somliga
har ett fullständigt cirkulärt tidsbegrepp.
Allting kommer igen:
årstider, människor, händelser.
Allting är en evig kretsgång.

Andra
ser tiden som en linje.
Ingenting går att göra ogjort - allting går vidare.
Människor förs obarmhärtigt iväg av tidens ström
mot sin död, och blir bortglömda,
pengar och makt byter ägare, det sker en
ständig utveckling och förändring av
våra villkor på jorden:
djurarter dör ut, kulturer uppstår, blomstrar och
sjunker bort.
Ständigt nya kombinationer av människor och villkor
leder till aldrig förut sedda händelser.

Själv har jag en ytterligare bild av tiden.

Tiden är en spiralrörelse uppåt, en fjäder
av hårt lindade varv av ståltråd.
Varje varv är ett år.
Tidsfjädern sträcker sig upp genom svart rymd.

De äldsta delarna är rostiga och bortvittrade, många år
bildar en enda rostklump där inget går att
urskilja i detalj.

Framtiden
är en glödande orm av nyvalsad tråd, som sakta ringlar
ner och formar sig efter tidsspiralens senaste varv.

Nuet
är den punkt där stålet härdas.
Den tid vi lever i fördunklas av det väldiga ångmoln
som bildas när tråden passerar kylvattnet.

Så läggs år till år, varv till varv.
Alltid ett par centimeter ovanför det förra;
en avbild av de tidigares form, men med nytt innehåll.

Den totala tiden blir en dominerande kraft i världen.
Vi sitter fast i nuets punkt av fjädern.
Försöker vi sträcka oss mot framtidens nästa varv
drar fjädern oss tillbaka (innan vi bränner fingrarna).
Söker vi oss ner i gamla tider, skjuter fjädern upp oss
mot nuet igen när vi inte orkar
hålla emot tidens kraft längre.

Så balanserar allt som är, har varit och kommer att vara:
på en vibrerande stålsträng, lindad runt en osynlig cylinder
någonstans i den värld som finns.

(Skriven 1986-87 av Maria Ljungdahl)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar